Janne Strang: I stället för rock – förvirring

Finlands största musikexport hade hållit spelpaus i över två år, och sålde ut fyra kvällar på Tavastiaklubben på nolltid. Bandet tog en tjuvstart i Åbo på annandag jul. Allt såg bra ut tills den första konserten på hemmaplan i fredags. Hade jag varit på plats som kritiker, hade jag summerat med Bob Hund-citatet ”I stället för musik: förvirring”. 

Det var en härlig spelning!

Frontmannen, sångaren och låtskrivaren – HIM själv – Ville Valo hade i nervositeten inför giget stärkt sig med gud vet vad, och resultatet blev som en källarrockkonsert från punkens eller grungens era. Man hörde knappt ett ord vad han sjöng, och mellan låtarna mumlade han något i micken som bara de första raderna kunde urskilja. Han glömde sångtexter, han avbröt bandet mitt i låtar och tog i ett skede några minuter för att skälla ut trummisen Gas och basisten Mige – de två överlägset starkaste kuggarna i det för kvällen illa fungerande maskineriet.

Valos egen prestation var långt under par, men det var något kittlande i hans okontrollerade habitus som höll spänningen uppe och förvandlade en vanlig rockkonsert till en dramatisk show där vad som helst kunde hända.

Tavastias publik var förlåtande och uppskattande, sjöng med och jublade allt vad de förmådde i sin förvirring, men Valo gav oss också pisk: ”Är det vi som är skit eller ni”, frågade han de åttahundra som betalat 60 euro för biljetten, och i många fall flera hundra för att resa till Helsingfors från utlandet.
Kvällspressen dräpte dem efteråt, som om HIM varit skyldiga den något. Struntprat. Vi fick mer än vi någonsin vågat vänta oss – en inblick i idolens rubbade själsliv, en omvänd apotheosis där rockstjärnan sänkte sig från gud till pöbel.

Jämfört med de kliniskt slipade shower som internationella rockkonserter blivit, var HIM:s återkomst också det oberäkneligas, det farliga elementets återkomst till rocken. Välkommen tillbaka!