Janne Strang: Bandet – det är jag!

Ta till exempel en människa: vi kan ta bort en arm, men vi skulle fortfarande kallar henne för människa, eller hur? Vi tar bort ett ben, ett öra, håret, näsan, andra benet, genitalierna osv osv … Det som blir kvar till sist, tänkte sig filosofen, är det som människan egentligen är.

Man fattar kanske att folk tycker att filosofi är idiotiskt när man hör sånt här, men det finns faktiskt en poäng. Sokrates försökte visa att det inte är något fysiskt som utgör en människa, utan något immateriellt som han kallade människans idé.

Den här analysmetoden fungerar ändå bättre om man applicerar den på band (eller andra grupper). Vilka medlemmar i ett band kan man ta bort, utan att bandet upphör att existera som det just det bandet?

Ofta är det sångaren som inte kan undvaras, men AC/DC och Nightwish är två exempel på hur man lyckats byta ut frontmannen eller -kvinnan, och ändå fortsatt succén. Pearl Jam kunde aldrig göra det, och inte heller HIM. Eddie Vedder och Ville Valo förkroppsligar till den grad själva bandets idé, att fansen aldrig skulle förlåta dem.

Eller? Alice In Chains lyckades ju göra comeback utan Layne Staley. Men de har å andra sidan Jerry Cantrell som bär upp Alices idé.

Fields of the Nephilim (Virgin Oil Co 22 februari) har bara sångaren Carl McCoy kvar, men gjorde ändå ett av sina bästa album någonsin.

Gene Simmons i Kiss – musikkommersialismens gudfader – har lekt med tanken att låta Kiss fortsätta för evigt, generation efter generation med nya medlemmar, men samma make up och partyrock, som är deras idé.

Precis som med Sokrates vivisektion av kroppen är det ofta omöjligt att dra en gräns för hur mycket ett band kan förändras före det blir till något annat. Man liksom bara vet när det skett.

Och man skulle hoppas att banden själva också insåg var gränsen går.