Fixarna och Vysotskij

Det betyder lokala personer som får betalt för att ordna intervjuer, översätta och lösa praktiska problem.

I Moskva har jag ingen fixare. Jag gör allt själv, främst av ekonomiska skäl. Större mediebolag håller sig däremot med fixare eller assistent som det heter här.

Ibland kan jag känna en gränslös avundsjuka gentemot kolleger som aldrig behöver stå och köa vid diverse luckor för att få ackrediteringar, uppehållstillstånd och registreringar och aldrig behöver skriva snirkliga fax som måste skickas hundra gånger till sura sekreterare. De har mer tid över för journalistiken.

Jag försöker se det från den ljusa sidan. Genom att köa vid alla dessa luckor och ringa alla dessa sekreterare lär jag mig nya sidor om Ryssland.
Om jag däremot reser till Kaukasien eller Afghanistan anställer jag en fixare. I de här trakterna är det en säkerhetsfråga.

Man hittar sina fixare via andra journalister, via organisationer, ibland via lokala medier. Oftast köper man grisen i säcken. Man har ingen aning om hur samarbetet ska fungera.

I Kirgizistan ville en kollega och jag träffa kvinnor som har råkat ut för brudrov, det vill säga blivit bortrövade av män och tvingats till giftermål. Den manlige fixaren meddelade att det bara är att åka ut på landsbygden och tala med folk. "Först börjar ni prata om någonting oskyldigt, sedan kan ni diskret komma in på ämnet och dra informationen ur dem utan att de märker det själva."

Vi förklarade att intervjun måste förankras på förhand. Alla som har utsatts för sexuellt våld är inte villiga att tala om det. Fixarens inställning till både kvinnor och landsbygdsbor gjorde honom oförmögen att förstå vad vi menade.

I Kabul hade fixaren utan min vetskap lovat intervjuobjektet att hon skulle få betalt. Mitt under intervjun viskade han till mig att jag skulle lägga tjugofem dollar under mattan vi satt på.

I Abchazien var fixaren full som en kaja från morgon till kväll. Trots detta lyckades han ordna en intervju med Abchaziens president. Hur det gick till begriper jag fortfarande inte.

Men världens fattiga och oroliga områden är också fulla av modiga och professionella fixare som är beredda att sätta sin egen säkerhet på spel för att man ska få sin story. Sådana fixare har jag jobbat med i Tjetjenien, Dagestan och Georgien.

En körde mig till flygplatsen över hundra kilometer mitt i natten genom Rysslands farligaste republiker Tjetjenien och Ingusjien. En annan tog mig till Gori samtidigt som staden bombades med ryskt artilleri.

Jag tänker på dem varje gång jag hör Vladimir Vysotskij sjunga: "Om han går med dig som till strid/.../då kan du lita på honom som på dig själv".

Anna-Lena Laurén
är Hufvudstadsbladets korrespondent i Moskva och just nu tjänstledig för att skriva en bok.