Kvinnans huvud i en kastrull

Det var inte för att himla mig över hur förtryckta muslimska kvinnor är. Jag ville ur rent praktisk synvinkel veta hur det känns att bära den.

Obekvämt kändes det. Att hela tiden ha ett tygstycke hängande över näsa och mun gör det besvärligt att äta och köra bil, för att inte tala om att göra intervjuer. Men Fatma, som lånade ut sin niqab, försäkrade att man vänjer sig.

– Min man var emot att jag skulle börja använda niqab.

– Varför det?

– Han sade att jag kan ramla och slå mig.

Av alla argument jag har hört mot niqab torde detta ha varit det nyktraste.

Fatma arbetar som hembiträde hos en rik familj i Kairo. Hon började använda niqab för åtta år sedan, trots mannens protester. Värdfolket är inte heller särskilt förtjust.

– Ibland när Fatma öppnar dörren och inte har hunnit ta på sig sin niqab håller hon en kastrull för ansiktet. Folk vet inte vad de ska tro när dörren öppnas och någon står där med huvudet i en kastrull, säger Fatmas arbetsgivare Mahmoud.

Det finns stunder i journalistyrket när man ska skriva om allvarliga saker och plötsligt får det överraskande svårt att hålla sig allvarlig.

Men trots att slöjan i olika former har blivit alltmer populära i den muslimska världen klär sig majoriteten inte i niqab. Själv använde jag inte ens huvudduk under en hel vecka i Kairo. Den enda gången jag täckte håret var på en koptisk gudstjänst.

Jag var inte ensam. Det finns fortfarande många troende muslimska kvinnor som väljer att inte bära duk, också i Egypten och framför allt i Kairo. Islam är en mycket flexibel religion och uppfattningen att kvinnor ska bära huvudduk är en tolkning. En tolkning som blir allt populärare – men fortfarande en tolkning.

Jag har sett kvinnliga journalister som drar fram huvudduken så fort de landar i Groznyj, i tron att de då ska väcka respekt hos tjetjenerna och bättre smälta in. Det får mig att fnissa inombords – majoriteten av de tjetjenska kvinnorna gick barhuvade tills för några år sedan. Många av dem nöjer sig fortfarande med att knyta fast en symbolisk liten scarf som ingenting döljer, trots Kadyrovs (grundlagsvidriga) huvuddukspåbud.

Det betyder naturligtvis inte att det inte skulle finnas situationer då det är klokt att täcka håret. Det finns det. Landsbygden är konservativare än städerna, på demonstrationer är det klokt att inte dra uppmärksamheten till sig. Och så vidare.

Men kvinnliga journalister och diplomater behöver vara så fruktansvärt ängsliga att de drar fram scarfen i varje tänkbara sammanhang så fort de befinner sig i ett muslimskt land. Respekt är inte samma sak som att undervärdera folk.