Isabella Rothberg: Finlandssvensk domänförlust

I dag är det spelårsöppning på Svenska Teatern och om ett par veckor kör säsongen i gång på allvar.

Ett stenkast från Skillnaden, vid Järnvägstorget, presenterade man också sitt höstprogram i veckan. När jag läste om finska Nationalteaterns repertoar kände jag mig snuvad på konfekten.

Finlandssvenska Mikaela Hasán sätter upp Amos Oz.

Märta Tikkanens och Henrik Tikkanens kärlekstexter smälter samman i en dialog i Århundradets kärlekssagor.

Det aktuella ämnet ungas psykiska hälsa behandlas i en nyskriven pjäs signerad Marina Meinander, Svenska Teaterns förra dramaturg. Dessutom med talangen Jessica Grabowsky i huvudrollen.

Den finska hösten är med andra ord ganska finlandssvensk. Det är utan tvekan roligt, men visst hade projekt som de här också platsat på Svenska Teatern.

Det är i sig ingen nyhet att stora talanger spelar över språkgränserna. Våra teatrars historier är tätt ihoptvinnade: Lasse Pöysti har en plats i allas hjärtan och regissörer som Kaisa Korhonen har smidigt kryssat mellan svensk- och finskspråkiga sammanhang.

Växelverkan är en förutsättning för konsten och Viirus har till exempel i år anlitat Lauri Maijala, ett av de mest hajpade namnen inom teatern just nu.

Men det som ändå oroar är en potentiell finlandssvensk domänförlust – att de bästa idéerna och förmågorna emigrerar till den finskspråkiga sidan.
Därför är det viktigt att den svenskspråkiga teatern, särskilt nationalscenen, flitigt raggar bland scenkonstnärer och författare och att den också framstår som en attraktiv arbetsplats. Det gäller alltså att hitta nya texter, nya talanger, nya infallsvinklar, och förstås förvalta de gamla.

Förutsättningarna finns. Svenska Teatern har tre scener och Amos och Nicken kunde utnyttjas ännu mer som grogrund för ny dramatik.

Visst har Svenska Teatern också något att erbjuda redan i höst. Två egna produktioner visas den här säsongen. Vid sidan av familjemusikalen Djungelboken – en scenversion från 1996 – sätter man upp den danska pjäsen Snart kommer tiden som på flera sätt kan ses som ett välkommet initiativ. Dels då man värvat den talangfulle regissören Aleksis Meaney, dels då Line Knutzon som skrivit pjäsen hör till de största nordiska dramatikerna.

Det jag ändå smått funderar på är att Svenska Teatern valt en text av henne från 1999 som dessutom redan satts upp år 2001 på en annan finlandssvensk scen, nämligen på Lilla Teatern.

Man behöver ju inte gå tolv år bakåt i tiden för att hitta spännande nordisk dramatik. Pjäsläsningen Nordic Drama Train som ordnades på Tammerfors Teatersommar förra veckan var ett ypperligt ställe för branschfolk att hitta inspiration.

Svenska regnbågsfamiljer och mystiska kycklingstölder sammankopplade med den isländska bankkrisen var några av motiven på scenen. Texter som placerar samtiden framför näsan på publiken.