Trygve Söderling: Ansikten utan namn

För 4 200 dollar kan du köpa en signerad kopia av ett av Steve McCurrys foton. De större formaten kostar över 16 000 dollar. Det framgår av infobladen på utställningen som har pågått på Konsthallen i Helsingfors sedan juni (Synnöve Rabbs presentation ingick i Hbl 1.6).

McCurrys lysande färggranna, ofta fantastiska bilder visar människor från några av världens fattigaste länder. På ett bisarrt sätt krockar motiven med prislappen, det slår mig att de människor jag här ser avbildade aldrig kommer att äga 4 200 dollar, kanske inte under hela sin livstid. Är det bara för att vi har fyrken, här i vår ända av världen, som vi kan ta oss rätten att betrakta dem, hänga upp dem på våra väggar som rent estetiska objekt?

Samtidigt, tänker jag, öppnar bilderna våra ögon för andra världar, andra livsvillkor. Vi blir litet klokare. Vi går inte oberörda från Konsthallen, även om ett av de starkaste intrycken är och förblir att misären kan vara mycket vacker. För den som står utanför.

Steve McCurry är knappast prototypen för den kulturimperialistiska fotografen – tvärtom uppges han till exempel ha startat en fond för afghanska barns skolundervisning. Detsamma gjorde National Geogra- phic som 1985 satte McCurrys mest kända bild på förstasidan. Porträttet av ”den afghanska flickan” som hon länge kallades, den kanske tolvåriga flyktingen med den allvarliga, intensivt gröna blicken, har också använts av Unicef. En liten, kollektiv gentjänst är förstås inte mera än rättvis, med tanke på de enorma royalties som fotot, taget i ett flyktingläger 1983 eller 1984 (uppgifterna varierar), måste ha kammat in.

Men hjälpaspekten görs det inget nummer av på utställningen och också på nätet är informationen om fonderna knapphändig.

Den timslånga dokumentären om ”sökandet efter den afghanska flickan”, som ingår i utställningen, väcker hos mig lika motstridiga tankar som prislapparna på bilderna i salarna ovanför. Det är förstås en fantastisk story. Efter 17, 18 år återvänder McCurry för att, om möjligt, leta reda på det motiv som under mellantiden, mer än något annat, gjort honom rik och berömd. Lever hon ens? Efter flera nitar – många tror sig förstås känna, eller själva vara denna Askunge – hittar hans kontakter till slut rätt person. McCurry kan komplettera sin berättelse med ett andra porträtt av Sharbat Gula, som först nu alltså får ett namn.

Sharbat, bokstavligen ”sötvattensblomsterflickan”, som aldrig sett omslaget till National Geographic, är en lika allvarlig, nu sliten, väderbiten mor till tre barn. Att hennes man alls låter McCurry ta bild nummer två, av en vuxen pashtunkvinna, måste vara lika unikt som resten av historien. Utan tvivel har pengar också här spelat en roll, även om den aspekten (alltför vulgär?) inte nämns i filmen eller infotexterna.

Däremot gör dokumentären ett stort nummer av dagens igenkänningsteknologi, den iris-analys som görs borta i USA för att bekräfta att detta verkligen är de berömda gröna ögonen. Visst, här står som sagt stora ekonomiska intressen på spel. Men kraschen mellan civilisationerna blir ändå obehagligt tydlig. Att Sharbat Gula själv minns det första mötet med McCurry, att hon kan berätta om detaljer som entydigt bekräftar att det var just henne han fotade, tycks inte spela någon roll – för oss i väst gäller bara datorernas sanning. I stället för att belysa till exempel pashtunernas kultur eller det politiska läget i dag, dröjer filmen barnsligt länge i FBI:s mörklagda datorrum på andra sidan jordklotet, scener som för tankarna till CIA:s kommandocentraler för de fjärrstyrda drönare som redan avrättat tusentals människor, kanske terrorister, kanske inte, i samma trakter. Killing by joystick.

Och, kan man efterklokt fråga, hade inte letandet efter de gröna ögonen varit enklare ifall McCurry redan från början hade antecknat flickans namn, där i flyktinglägret? Jag vet att många fotosituationer är flyktiga eller kaotiska och jag har själv ”utnyttjat” bilder jag tagit av främmande människor för egna journalistiska syften. Men i flyktinglägret fanns trots allt en organisation, även om McCurry förstås aldrig kunde ana att just den här skulle bli den bilden.

Människor har namn, till och med människor i den så kallade tredje världen (varför ”tredje”?). Bland de överflödande många och oerhört intressanta bilder som McCurry generöst delar med sig av på sin blogg (och i detta fall helt gratis), är de närgångna porträtten en framträdande genre. Men ser vi de avbildade som individer, eller bara som pittoreska illustrationer till diverse fjärran länder, som vi uppfattar som ”exotiska”? Till exempel den unge buddhistmunken kommer vi mycket nära där han mediterar hängande upp och ner från fötterna, som en stor orange läderlapp – också han har rimligtvis ett namn. Är det ett uttryck för den hegemoniska västerländska blickens arrogans, för vår skamlösa voyeurism, att vi inte antas behöva veta det?

Problemet är förstås inte McCurry och hans kolleger, utan de maktrelationer han och vi alla ingår i. Vad ger just oss rätten att se på och avbilda okända människor precis som vi vill? Att köpa, sälja och hänga upp dem på våra väggar som jakttroféer, färggranna fjärilar?

Den problematiken blir kanske akut först när en bild blir en populärkulturell ikon och därmed får ett massivt kommersiellt intresse. Då kan det gå som med den berömda ”youghurtturken” som när han hamnat på tillräckligt många yoghurtburkar i snabbköpen visade sig ha både ett namn och en jurist – och förresten vara grek. I andra ändan av anonymitetsspektret finns den ikoniska, stiliserade bilden av Che Guevara – ett av världens mest kända porträtt som fotografen Alberto Korda lät gå ut över världen gratis för den goda sakens skull, tills det dök upp som reklam för Smirnoffs vodka. Någonstans en gräns.

De många och motstridiga tankar som Steve McCurrys utställning väcker fick mig att på nytt plocka fram Roland Barthes klassiska essä från 1950-talet om den lika klassiska fotoutställningen The Family of Man. I Mytologier dissekerar Barthes obarmhärtigt den borgerligt sentimentala, avhistoriserande och avpolitiserande blick på mänskligheten (typ ”hur olika vi än är, så föds vi alla, arbetar, dör”) som verkar ligga i förlängningen av den här sortens fotografiska etnografi. Ingenting i Barthes essä känns förlegat – varför skulle det? – men självklart var han ensidig för provokationens skull och lämnade bort både den estetiska och den dokumentära, informativa aspekten.

Också McCurrys foton kan, precis som Family of Man, läsas i minst tre riktningar. Estetiskt, politiskt – och sentimentalt. Vi väljer vilket – lika fritt som vi väljer om vi ska konsumera en bild för 4 000, 8 000 eller 16 000 dollar.

Steve McCurrys verk visas på Konsthallen i Helsingfors till 4.8.