Merete Mazzarella: De Andra

Det är en sak att ta avstånd från idéer man finner motbjudande, en helt annan att förfalla till människoförakt.

En femåring i Kentucky sköt för ett par månader sen ihjäl sin lillasyster med ett vapen han fått i födelsedagspresent. Stadens borgmästare konstaterade lugnt att det hör till den lokala livsstilen att barn äger vapen och en polis sade att olyckan en gång för alla hör till de saker som kan hända när de vuxna för ett ögonblick råkar vända ryggen till. Barnens mormor – hon heter Linda Eiddle – tar det också lugnt. ”Jag är förkrossad men tröstas av att hon är i himlen. Det var Guds vilja. Det var så bestämt att hon skulle lämna oss.”

På senare år och i synnerhet sen massakern i lågstadieskolan i Connecticut har det ju annars varit allt fler amerikaner som krävt bättre kontroll av skjutvapen och om den debatten hade The New York Review of Books nyligen en tankeväckande artikel av juridikprofessorn David Cole. Först är det då statistiken. Fyrtio procent av alla amerikaner äger minst ett skjutvapen. Det totala antalet offer för terroristattacker världen runt är bara hälften av antalet amerikaner som blir ihjälskjutna. För en amerikan är risken att dö i en terroristattack en på 3,5 miljoner medan risken för att bli ihjälskjuten är en på 22 000.
Fast riskerna är för all del ingalunda jämnt fördelade, en oproportionerligt hög andel av de ihjälskjutna är unga svarta män.

Men så är det attityderna och dem har journalisten Dan Baum åskådligt belyst i en bok som heter Gun Guys. A Road Trip. Skjutvapen kan vara en hobby: det finns unga par som inte kan tänka sig något mer romantiskt än veckoslut med skjuttävlingar. De kan vara en trygghet – den som har blivit rånad under skjutvapenhot köper gärna ett skjutvapen själv. Men framför allt är de en rättighet, rentav ett politiskt ställningstagande. Den kända vapenfabrikanten Colt visste vad han gjorde när han lanserade sin slogan: "Gud skapade människorna, Samuel Colt gjorde dem jämlika". Skjutvapen är betydligt mer utbredda bland republikaner än bland demokrater.

Baum själv är emellertid både intellektuell demokrat och skjutvapenälskare och han visar hur också motståndarnas attityder skapar problem. Han citerar ur artiklar där vapenanhängarna beskrivs som "lantisar som tror att de försvarar sina hem mot mörkhyade inkräktare som vill åt de lusiga sofforna på deras ruttnande verandor". Deras kvinnliga motsvarigheter beskrivs som "uttråkade, outbildade, bittra, skräckslagna, illa klädda, blekfeta, hatiska vita förortskvinnor från hopplösa Mellanvästernstäder med namn som Frankenmuth".

Vad är naturligare än att den ena partens klassbestämda nedlåtenhet spär på den andras aggressivitet – och att klyftorna i samhället därmed djupnar?

Och har inte vi i Europa anledning att ta lärdom, för Baums exempel må vara extrema men visst har eliterna hos oss en tendens att förhålla sig på liknande vis till anhängarna av populistiska partier? De är De Andra, de enda som det är fritt fram för de förment fördomsfria att ha fördomar mot. Det skulle gälla att se upp: det är en sak att ta avstånd från idéer man finner motbjudande, en helt annan att förfalla till människoförakt.

Skribenten är författare.