Pia Ingström: Biografiska våndor

Under det år som gått har jag ägnat mycket tid åt att försöka skriva en biografi över en människa som jag aldrig kände och inte är släkt med, men som postumt kom att påverka mitt liv en hel del.

Hon var inte en vitter person, utan ägnade sitt liv åt affärer. Därför har jag som litteraturvetare ofta känt mig riktigt hjälplös inför de spår av hennes liv jag haft att tillgå: adresskartotek från 1910-talet, lagfarter över fastighetsköp, körsnärskvitton, rättegångsprotokoll. Lyckligtvis har jag på Riksarkivet, Brages pressarkiv, Genealogiska samfundets bibliotek, Helsingfors stads arkiv, Krigsmuseet och stadsmuseet mött människor vilkas yrkeskunskap och vänlighet fått mig att baxna.

God betjäning är inte en servitör som avbryter gästernas konversation med en pretentiös föreläsning om rätten som serveras och sen cirklar runt bordet för att med irriterande korta mellanrum dyka ner med repliken ”Maistuuko?”.
God betjäning är en rödögd arkivamanuens som med håret på ända men ett leende på läpparna för tredje gången reder ut trasslet när jag spolat mikrofilmsrullen åt fel håll.

God betjäning är att den skenbart ointresserade personen bakom disken, efter att mumlande ha backat utom synhåll bakom arkivskåpen, tre dagar senare ringer upp och meddelar att han nu med några nästan osynliga blyertsanteckningar som ledtråd lyckats spåra upp det rätta dokumentet.

I många fall redan ålderstigna samtidas muntliga minnen har jag haft lättare att komma åt utan hjälp, men de har samtidigt fört mig in på problemet med historia och känslor. Jag vill inte göra någon efterlevande ledsen. Hur gamla skall sorger och chikaner vara för att de inte skall svida i någons skinn? Hur gamla skall läkarintyg och rättegångshandlingar vara för att man ska kunna citera ur dem?

Jag snöar in på detaljer. Att ett visst namn dyker upp i sommarställets gästbok samma år som pekingesern dog kan ha betydelse – eller så inte. Och det är rent otroligt vilka intressanta saker man kan få veta om helt andra människor än sin huvudperson när man försöker skapa ett sammanhang för henne. Vilka familjearkiv folk har hemma under sängen!

Allt jag hittar brer ut sig framför mig som ett Rorschach-test. Jag ser det jag kan identifiera mig med. Avståendets och åldrandets svårigheter, känslan av övergivenhet när barnen växer upp. Risken att bli en hämndlysten och oresonlig gammal kvinna som vill straffa dem som skall få leva när hon själv är död i stället för att värna om deras framtida intressen.

Jag känner att jag är snubblande nära att bli exakt en sådan levnadstecknare som jag avskyr att läsa. En övertydlig tolkare, eller en sockrat empatisk tafsare. Voj voj, hur kände sig NN när barnet dog, när kriget kom, när skilsmässan var ett faktum? Sånt förstår jag, men tyvärr vet jag inget om hur det känns att göra en bra fastighetsaffär.

Å andra sidan har mig veterligen ingen intresserat sig för den här personens liv under de sex decennier som gått sedan hon dog. Så kanske hon inte skulle misstycka att jag, med alla mina brister, gör det nu.

Skribenten är litteraturredaktör  och åter i tjänst första september.