Mårten Westö: Sommar och Schlager

När jag sommarjobbade som skivförsäljare under några år i mitten av 1980-talet var schlagermusik det töntigaste som fanns.

Inspirerade som vi var av en äldre kollega, vars musikaliska panteon befolkades av artister som Lowell George, Nick Drake och Scott Walker, hade vi svårt att dölja vårt misshag med alla dessa obildade stackare som stod och köade till skivbåset för att få lyssna på Seija Simola eller Kake Randelin. Det mest förkastliga i min kollegas ögon var bedagade kvinnor som efter charterresan kom rusande efter Julio Iglesias senaste platta, eller febrigt botaniserade i hyllan med den vidlyftiga genrebestämningen ”utländsk underhållningsmusik”. Det var då det.

I dag märker jag att jag inför en hägrande bilresa till Sydeuropa laddat Ipoden full med italienska och franska sjuttiotalsschlagrar. Det måste betyda något.

I efterhand har jag insett att min musikaliska revolt i tonåren inte så mycket berodde på min något elitistiske mentor, utan på det faktum att jag hade marinerats i finsk schlager sedan barnsben.
Det var nog också därför som Pekka Laines och Antti Leinos dokumentärserie Iskelmä-Suomi, som gick på Teema i vintras, slog an en sådan sträng hos mig. Plötsligt insåg jag igen vilken enorm inverkan alla dessa Finnhits haft på min syn på vad finskhet och Finland egentligen är.

Och varför skriver jag detta just nu? Jo, för att barndomssomrarnas bilresor utgjorde kulmen på dessa tidiga språkstudier. De facto tror jag att jag lärde mig merparten av min tidiga finska genom att sitta i baksätet och gnola med till Vexi Salmis och Chrisse Johanssons sångtexter.

Jag kan fortfarande förbluffande många av dem utantill. Precis som jag alltjämt får en klump i halsen när jag hör Taiska sjunga Mombasa. Eller Danny mumla sina civilisationskritiska rader i Kuusamo. De funkar som ett slags Madeleinekakor vilka bums förpassar mig tillbaka till slingriga grusvägar och glimten av insjön som glittrar lockande mellan träden.

I dag är min beundran för dessa rimsmeder större än någonsin. Liksom för många av deras översättningar av dåtida utländska hits. Lyssna på Juha Vainios Kolmatta Linjaa och Hyvä Huomenta Suomi eller Pertti Reponens Varrella virran och beundra hantverket. I många fall är de ypperliga bevis på finska språkets fantastiska rikedom.

Det intressanta med Iskelmä-Suo­mi var inte bara att programmen på ett smart sätt åskådliggjorde den hisnande snabba – även mentala – urbaniseringsprocess Finland genomgick från och med mitten av sextiotalet, utan att man också lyckades visa hur schlagern åter blivit salongsfähig i dag. Faktum är att gränsen mellan rockmusik och schlager började suddas ut redan långt tidigare, då populära band som Eppu Normaali och Yö började betraktas som en del av schlagerscenen – något som tio år tidigare skulle ha betraktats som värsta sortens hädelse, åtminstone av oss självutnämnda finsmakare i skivaffärens fikarum.

För många av dagens yngre storstjärnor, som Suvi Teräsniska och Tuure Kilpeläinen, framstår 70- och 80-talsschlagern som en integrerad del av det musikaliska arvet, och något man förhåller sig till på största allvar.
”Det har varit kul att märka att serien har tilltalat folk på en väldigt bred skala. Även dem som inte öppet medger att de gillar schlagermusik”, skrev en av upphovsmännen bakom dokumentärserien till mig i våras. ”Faktum är att ingen i vårt land kunnat undgå ovan nämnda musikstil. I så måtto gav programserien en hyfsad inblick i finskt liv och leverne.”

Det är en blygsam underdrift.

Bättre kulturhistoria får man leta efter.