Kaj Korkea-aho: I korvkön i Rovaniemi

Rädda hjärnor tänker sämre. Det vet förstås de som hotar och skriker.

Då Helsingin Sanomat körde sitt uppslag på båda språken samtidigt som Twitter fylldes av kärlek till det finlandssvenska och såväl statsminister som president uttalade sitt stöd för svenskan så fylldes jag av en rätt trevlig känsla. En själslig motsvarighet till att andas ut av lättnad, typ, som om en ängslighet vek undan och försvann. Jag kom att fundera en del över den här lättnaden, eftersom den implicerade att jag alltså gått omkring och oroat mig.

Jag har själv ganska sällan behandlats dåligt för att jag talar svenska. Några gånger har någon skrikit saker efter mig och förra sommaren under en krogkväll kom faktiskt en tjock finsk bög (jag hemfaller inte åt skällsord, det råkade nu vara en sådan bar) och hotade mig och mitt sällskap med stryk för att vi talade svenska. Diskussionen som följde (på finska visserligen) ledde ändå till att han bad oss om en sorts ursäkt.

Till följd av ett förhållande med en finskspråkig man har jag tillbringat en ansenlig del av det senaste året i Lappland och på diverse orter långt ifrån kusten. Det har gjort underverk för min finska, och med mina nya bekantskaper har det har varit mycket tal om mitt modersmål. Jag har fått befäst för mig att svenskkunskaperna inne i landet är lika med noll. Något är uppenbart fel i undervisningen men något är också skevt i lagstiftningen då flera säger att samtalet med mig varit den förs-ta gången på tjugo år de någonsin stött på en riktig möjlighet att använda potentiella svenskkunskaper.

En annan sak jag lärt mig är att det finns ett stort intresse för finlandssvenskhet där ute. Stor nyfikenhet, välvilja och en allmänt positiv attityd. Den här erfarenheten är densamma från såväl studentfester och matställen som nattklubbsköer och skidspår: det finska folket verkar i rätt stor allmänhet gilla finlandssvenskar och det språk vi talar. Många har en skev bild av finlandssvensk verklighet, en del vill gärna göra svenskundervisningen frivillig, men hat och regelrätta fördomar är väldigt långt borta.

Mordhot, näthat, våld och trakasserier mot svenskspråkiga händer bevisligen. Men mediernas rapportering och mitt eget intresse för nätforum och bloggar har nog också fått mig att undermedvetet tänka och känna att jag som svenskspråkig är omgiven av en nation av trött förakt och sinande tålamod. Suggestionen kan vara så stark att den överröstar också mina egna erfarenheter av verkligheten. Leda till att jag känner oro också utan att vara hotad.

Rädda hjärnor tänker sämre. Det vet förstås de som hotar och skriker. De är ändå den verkliga minoriteten, och suggestion är deras starkaste vapen. Politiskt stöd och fina gester såsom Helsingin Sanomats tvåspråkiga uppslag skingrar suggestionen. Det bästa är ändå att själv ge sig ut på fältet och se att det visserligen finns saker att göra, men att det ändå inte är så dåligt ställt.

Skribenten är författare.