Jenny Jägerhorn: Bieber mot Daft Punk

Finland har just repat sig efter Bieberhysterin, och mycket av diskussionen har handlat om beliebers – tonårsflickorna som dyrkar sin idol. Men att hysteriskt hylla en artist är inte uteslutande något som tonårsflickor gör. I musikvärlden annalkas en ny masshajp, men den här gången är målgruppen en helt annan.

Nu byts den söta snygga tonårsdrömmen Justin Bieber ut mot franska robotduon Daft Punk. Två spinkiga medelålders fransmän iklädda stora hjälmar är inte något som precis tilltalar tonårsflickor, däremot får de trettioplussarna och musikkonnässörerna att tappa koncepterna.

Lovorden kring Daft Punks nya skiva började hagla tätt omedelbart efter att en endast tio sekunder lång snutt från det kommande albumet hade läckt ut. Singeln Get Lucky som nu har släppts officiellt i sin helhet steg nästan genast upp på första plats på den brittiska singellistan, och kommande albumet Random Access Memory har redan nu höjts till skyarna fastän det släpps först om två veckor.

Vad är det som får musikjournalisterna att så unisont hylla Daft Punk utan att veta vad som komma skall? Om man granskar deras tidigare alster märker man snabbt att grundingrediensen i många av deras största hits helt och hållet bygger på samplingar av gamla bortglömda discodängor från 70-och 80-talet. Det här illustreras tydligt av ett klipp på Youtube, där Daft Punk och originalet spelas upp efter varandra. Hur många är det till exempel som vet att det är Edwin Birdsong som står för hela grundsignaturen i Harder, Better, Faster, Stronger? Orättvist kanske, men ibland är kopian bättre än originalet.

Antagligen har Daft Punk-killarna under de senaste åtta åren hunnit sitta ner och kontemplera en hel del kring den filosofiska diskussionen om originalet kontra kopian. För när Daft Punk nu ger ut sin nya skiva har de nästan helt lämnat bort allt samplande och ersatt det med riktiga instrument. På det här sättet, säger de, vill de skapa sådan musik som de själva tidigare har samplat. Och för att höja  autenticitetsnivån ytterligare har de bjudit in en hel bunt med gamla musiker från discons guldera.  Men hur unikt är det egentligen bestämma sig för att använda sig av enbart riktiga instrument? Ändå är det just det här som har lyfts fram i så gott som alla musikmedier under förhandshajpen kring deras nya skiva. ”Daft Punk I love you”, ropar skribenter och bloggare exalterat i kanon ut över webben.

Gemensamt för de här två idolerna är deras makt över fansen. Daft Punk behandlar journalister på samma sätt som Bieber behandlar tonårsflickor – bjuder upp dem på scen och får dem att känna sig speciella. Fast i Daft Punks fall handlade det om en hemlig resa för utvalda journalister som fick förhandslyssna på skivan, ett verkligt undantag i dag efter åratal av skivbolagskriser. Samtidigt fick de skriva på ett kontrakt om att inte avslöja hur det låter före recensionsdatumet. På sajten kritiker.se har det förts en debatt om ett moraliskt förfall bland musikskribenter – att alla kritiklöst hajpar samma sak. Också bland rockpoliser bor en liten osäker tonåring som söker tillhörighet.