Våroffer. Maki Nakagawa i rollen som den utvalda i Våroffer. Foto: Sakari Viika

Jenny Jägerhorn: Hundra år av Våroffer

Ett, TVÅ, tre, fyra, FEM … dundrar koreografen Vatslav Nizjinskij samtidigt som dansarna stampar med benen på ett och fem. Varje enskild ton tolkas, fötterna vrids inåt – inte utåt som vanligen i baletten – och händerna knyts samman. Så här lät det för hundra år sedan när Ballets Russes övade inför uruppförandet av Igor Stravinskys Våroffer – ett verk som skulle förändra musik- och baletthistorien för gott.

När pianisten framförde stycket under den första repetitionen schasade Stravinsky otåligt ut denne och spelade själv stycket i dubbelt tempo. Den första orkesterövningen avbröts jämt av musikerna som undrade över det de trodde var felskrivna noter, och vid bleckblåsarnas explosiva fortissimo slutade de helt spela och brast ut i ett nervöst skratt.

Våroffer börjar med ett tema taget ur en litauisk folkmelodi, för att så småningom växa till en bultande primitiv och massiv klang. Det berömda ackordet, där Fess-dur och Ess-septimackord placerats på varandra, spelas om och om igen uppemot 280 gånger. Stravinsky använde rytmen nästan som ett självständigt element och stundvis lät orkestern som ett enda stort slaginstrument.

Trots det kakofoniska och kaotiska intrycket består Stravinskys musik ändå av flera lager och av så många olika myllrande rytmer och dissonanser att åhöraren knappt kan skilja dem åt. Inte konstigt att musikerna var till sig inför premiären.

Balettmästaren Sergej Djagilev var däremot förtjust och tutade ut: ”Från de första takterna visste jag att det var ett verk av ett geni”. Men knappt hann ridån på Champs-Elysées-teatern i Paris i slutet av maj 1913 gå upp förrän kaos bröt ut. Höga burop och busvisslingar överröstade orkestern så att dansarna knappt hörde musiken. Publiken kastade frukter på dansarna som var rädda för sina liv. Det hela eskalerade i slagsmål och polis kallades till platsen.

Efter den kaotiska premiären visades den här första koreografin endast åtta gånger för att sedan falla nästan helt i glömska. Men på konsertestraderna levde stycket kvar. Först 74 år senare väcktes originaluppsättningen till liv av koreografen och danshistorikern Millicent Hodson samt konsthistorikern Kenneth Archer. Sedan dess har Våroffret fått det anseende den förtjänar, och anses i dag vara den första moderna koreografin.

År 2005 filmade BBC dramadokumentären Riot at the Rite, som handlar om uruppförandet av den här baletten, och Finlands Nationalbalett blev utvald att uppträda med Våroffer i filmen. Jag var en av dansarna och fick själv uppleva magin. Den hypnotiska, primitiva musiken, ansiktsmålningarna, de långa svarta flätorna och ”Nizjinskij” som skrek åt oss att hålla takten slungade oss tillbaka till den kaotiska premiären i Paris våren 1913.

Våroffer är ett mycket märkligt verk. Inget annat balettstycke är musikaliskt lika krävande. Den svåra rytmen och de nästan matematiska upprepningarna kräver att dansaren ständigt räknar vartenda slag – en del av oss hade till och med fusklappar på armarna – men gör också att dansarna på ett unikt sätt blir ett med musiken. Känslan av att en av dansarna måste offras, dansa sig till döds, men ingen vet vem den utvalda är, skapar en enorm laddning.

BBC:s film kan i dag ses, om än med suddig bild, på Youtube. Det ryktades om att Yle skulle ha köpt in filmen, men än har den inte visats på finsk tv. Nu lagom till verkets hundraårsjubileum vore det värt att visa den.

Nästa vecka får Våroffer nypremiär på Nationaloperan och i april har ensemblen för första gången någonsin bjudits till den legendariska Bolsjojteatern i Moskva för att uppträda på en festival som ordnas verkets hundraårsjubileum till ära. Än i dag känns hundraåringen fascinerande och unik.

Skribenten är musikredaktör och tidigare dansare vid Nationalbaletten.