Andrea Svanbäck: Upp ur genreträsket

Samtidigt som Searching for Sugarman härom veckan fick hela Norden att höja hakan av stolthet över Oscarsstatyetten skvalpade ett mind­re trevligt samtalsämne omkring i kölvattnet efter filmens framgångar. Berättelsen, som beskriver hur den fattige musikern Sixto Diaz Rodriguez efter en usel karriär i USA upptäcker att hans musik blivit superpopulär i Sydafrika, känns visserligen smått fantastisk. Problemet är bara att Rodriguez inte var bortglömd. Han hade tidigare gjort succé i Australien, vilket inte framkommer i filmen.

Situationen väcker frågor: Hur mycket fakta kan en dokumentär utelämna för att alls få kallas dokumentär? Hur ska publiken kunna lita på att filmen berättar sanningen om en människa om relevanta detaljer saknas? Frågar man en dokumentärfilmare blir svaret sannolikt att andra regler gäller för dokumentären jämfört med exempelvis journalistiken. Frågar man däremot publiken gissar jag att kravet på sanning är betydligt starkare. För dokumentärens huvudpremiss är fortfarande verkligheten, inte fiktionen.

Men till konsten att berätta en historia hör också dramaturgin. Searching for Sugarman hade inte resulterat i en lika berörande, spänningsdriven berättelse om regissören Malik Bendjelloul inte valt att mörka en del av Rodriguez story. Maud Nycander, den ena av upphovsmakarna bakom dokumentären om Olof Palme, har på ett liknade sätt sagt att verkliga händelser måste underordna sig dokumentärens struktur för att filmens framåtrörelse ska fungera. Detta innebär att dokumentärer i första hand tenderar ses som en upplevelse där tittaren förväntas lyda och förföras av själva greppet.

Men räcker en sådan förklaring? Borde det inte finnas tydligare, mer allmänt kända genrer för publiken att ta till sig även inom dokumentärfilmen?

Svenska Dagbladet gjorde ett försök då man grafiskt målade upp dokumentärfilmens potentiella berättarstilar. Fyra riktningar identifierades: den objektiva kontra den subjektiva dokumentärfilmen, den privata kontra den politiska. Palme landade halvvägs mellan objektiv och politisk film medan jag skulle placera nästa veckas inhemska dokumentärpremiär Hilton – om unga utslagna finländare i östra Helsingfors – halvvägs mellan det subjektiva och privata men även politiska.

Gränserna är förstås diffusa men i Hilton ligger styrkan i det färgat personliga, i kamerans närgångna granskning av förtvivlade, uppgivna ansiktsuttryck. Även om vi aldrig delges kalla fakta om hur tonåringarnas bakgrund ser ut avslöjar filmens intima grepp bättre än alla siffror i världen den hopplöshet de lever i.