Anrika Mariinskij-teatern i S:t Petersburg hör fortfarande till världens kändaste baletthus.

Jenny Jägerhorn: Ryssland dansar i det förflutna

Vissa kritiker har klandrat Ryssland för att hindra dansen från att utvecklas genom att sky alla former av modernare koreografier. Hyllade Boris Eifmans exempel och hans nya dansakademi är exempel på att utvecklingen går framåt – men på ryska villkor och med klassikerna i förvar.

Som liten brukade jag sitta fastnaglad vid tv-rutan och titta om och om igen på Kirovbalettens (numera Mariinskijteatern) klassiker som Törnrosa, Svansjön och Nötknäpparen. I tonåren älskade jag att läsa ryska klassiker. Av olika anledningar har det inte blivit av att åka till S:t Petersburg förrän nyligen och det var med enorm förväntan jag reste till staden som mättat min själ med så många olika kulturformer.

Den starka traditionen av litteratur och berättarkonst syns fortfarande i så gott som all konst i Ryssland och ryssarna är otroligt stolta över sitt kulturarv. Jag läste nyligen en ganska träffande beskrivning av konstscenen i Ryssland: Den är som en stor kastrull där ingredienserna från väst smälter samman med den röda färgen i borstjsoppan eller flyter kvar på ytan vari­från de vid behov lätt kan slevas bort.

Sovjettiden var hämmande och kons­ten förtrycktes. Liksom övriga konstformer tilläts dansscenen inte utvecklas, men den klassiska, konservativa baletten mådde bra.

Den klassiska baletten är fortfarande nästan lika uppskattad som under sovjettiden. Det här får jag själv uppleva en söndagskväll på Mariinskijteatern då deras föreställning av Nötknäpparen är slutsåld. Det råder kaos vid ingången och folk trängs och frågar ännu i sista stund efter lediga platser. Här är det inte bara rika som kommer och visar upp sig i långklänning och boa – tvärtom är det folk i alla åldrar och från alla samhällsskikt som kommer för att titta.

I den hisnande vackra salen, belamrad med guld och röd sammet glimmar närmare hundra kristallkronor och kamerablixtar i kapp. Trots det legendariska baletthusets magi blir jag besviken. Det är som att stiga 200 år tillbaka i tiden. Koreo­grafin är tråkig och framhäver inte de duktiga dansarna. Men ryssarna älskar sin balett trots att den kan te sig dammig, och just dessa gamla klassiker värdesätts högt medan ryssarna generellt förhåller sig mer kritiska till modern dans.

Den levande legenden Maja Plisetskaja behandlas nästan som en gudinna i Ryssland. Äldre kvinnor kommer för att röra vid hennes kjolfåll när hon sveper förbi. När polisen med tjutande sirener åker efter en bil där Plisetskaja sitter blir han röd om kinderna och ber ödmjukt om ursäkt när han inser vem det är. Kan ni tänka er någon som bemöts så i Finland?

Samtidigt håller dansens status som konstform sakta på att etableras i Finland. Hos oss finns däremot en växande publik för modern dans. Nationalbaletten som i mitt tycke faktiskt har en rätt bra repertoar turnerar och ordnar föreställningar för skolelever, och Stadsteaterns nya danschef vill göra dansen folkligare. Också här finns lösa planer på ett dansens hus, men det går sakta framåt. Du som inte upplevt en dansföreställning – gör som ryssen och våga prova. Det är nämligen i första hand just precis publiken som gör dansen mera folklig.

Skribenten är musikredaktör och tidigare dansare vid Nationalbaletten.

Läs intervjun med Boris Eifman här