Wilhelm Kvist: En tradition går i graven

Förra konsertsäsongen, hösten 2011, skrev jag en kommentar till en debutkonsert vid Sibelius-Akademin under rubriken ”Debutanterna sjabblas bort” (Hbl 29.9.2011). Poängen var att debutkonserterna potentiellt utgör goda plattformer för att presentera unga musiker, men att musikakademin inte tog vara på möjligheterna. När debutkonserterna ordnades samtidigt som stora premiärer på Akademins egna satsningar och ibland med två dagars mellanrum, fick de kanske inte den uppmärksamhet de hade förtjänat.

Nu kan man säga att debutkonserterna sjabblas bort med besked, för hela institutionen skall läggas ner. Det här året är det sista då Akademins bästa elever beviljas rätten att hålla debutkonsert.

Nedläggningen motiveras med att debutkonserten som institution inte längre är relevant, att konserterna inte längre fungerar som de språngbrädor de en gång var, att debutanterna inte nödvändigtvis är några debutanter utan långt hunna musiker och att de pengar ur testamentfonden som öronmärkts till att stöda unga musiker (en ringa summa om 5 000 euro) inte räcker till att täcka konsertkostnaderna.

En tradition går alltså i graven – och vad kommer i stället? En ny sommarkonsert­serie skall instiftas, där de uppträdande väljs enligt samma stränga (eller ännu strängare) regler: de uppträdande skall vara nybakade magistrar som nyligen skall ha avlagt sin A-examen med högsta möjliga vitsord. Crème de la crème med andra ord, precis som hittills.

Det är klart att den gamla dammiga debutkonsertinstitutionen behövde en förnyelse och det är klart att det är klokt att utnyttja Musikhusets nya salar också under sommarmånaderna. Men frågan är om man slänger ut barnet med barnvattnet när man också slopar namnet debutkonsert.

Kommer förmånen att spela för horder av turister att attrahera lika många musiker som den ena raden i meritförteckningen som nämnde något om en debutkonsert? Från Akademins sida intygar man att intresset varit lika stort som tidigare, men återstår att se om det håller i sig.

Klart är att namnet på serien bör vara lite häftigare än Nuorten muusikoiden sarja (Unga musikers serie) eller vad det nu hette, speciellt som konsertserien inte har någon övre eller undre åldersgräns och speciellt som medelåldern på nybakade musikmagistrar alltjämt kommer att vara närmare trettio än tjugo.

Och så var det det här med marknadsföring och produktion. Nya konsertserier skall introduceras stort och synligt. Varför inte ge en egen dag och tid, till exempel torsdagar kl. 19, åt dessa musiker som åtminstone på papperet tillhör den finaste skaran?

Skribenten är tjänstledig musikredaktör.