Mats Liljeroos: Den missförstådda kritikern

Jag snubblade nyligen in på en blogg som upprätthålls av en småstadsmamma som sett samma Fork-show som undertecknad. Hon läste, milt sagt, lusen av mig och undrade bland annat om jag inser att jag är ett skämt.

Tja, så smått på skämt måste man väl ta kunna sig själv, annars står man inte ut. När det gäller det professionella gebitet är jag dock, med åtskilliga studieår i musikvetenskap och en kvartssekel lång erfarenhet bakom mig, relativt seriös.

Vadan då detta utfall? Jo, jag hade dristat mig till att i en annars positiv recension av en av mina favoritensembler komma med en viss kritik visavi själva konceptet liksom, delvis, repertoaren.

Som vi alla vet är en recension alltid en persons subjektiva åsikt och som kritiker är jag följaktligen moraliskt redovisningsskyldig enbart gentemot mig själv. Det handlar alltså i mångt och mycket om smak och tycke, även om varje ambitiös kritiker självfallet förutsätts förankra sitt smakdomarskap i en gedigen lärdomsmässig kontext.

Finlands Kritikerförbund hade för sitt traditionella höstseminarium i slutet av november valt den självironiskt tvetydiga rubriken Kritikern – missförståendets mästare, som på ett rätt träffande sätt speglar dagens tendenser.

Thomas Anderberg, musik- och litteraturkritiker vid Dagens Nyheter och docent i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, höll ett tänkvärt anförande där han bland annat lyfte fram kritikerinstitutionens alltmer kringskurna verksamhets- och påverkningsmöjligheter.

Tidens melodi går, som bekant, i en glättigt kommersiell durtonart där den resonerande, filosofiskt och historiskt underbyggda kulturkritiken skorrar allt mer falskt. Vilket betyder att, som Anderberg även konstaterade, fältet är fritt för såväl den dolda kritiken (= till exempel kuratorers, intendenters och olika info-figurers officiella åsikter) som det bloggtyckande, som i allt högre grad dominerar marknaden.

Jag är ingen blogghatare, många initierade kännare får den vägen sin röst hörd. Som kritiker har man dessutom genom åren lärt sig att ta emot alla former av ovett. Ibland kan en negativ respons rentav kännas som en välkommen omväxling till den kompakta avsaknad av feedback som är det normala tillståndet.

Ändå finns det fog för farhågan att den ve­dertagna, kunskapsmässigt ansvarstagande kritikerinstitutionen i dagstidningen och and­ra medier sakta men säkert monteras ner och ersätts med ett inte sällan mer på känn-präglat tyckande på nätet.

Sibelius, som mestadels behandlades välvilligt av kritikerkåren, påminde om att ingen staty någonsin rests över en kritiker. Påståendet torde fortfarande hålla streck och, ärligt talat, tror jag vi kan leva alldeles bra utan en sådan. En seriös diskussion om den seriösa kulturkritikens vara eller icke vara vore däremot på sin plats.

Det kritiklöst medhårsstrykande och historielösa tyckarsamhälle som en del dystopiker målar upp tror jag inte så värst många av oss vill vara med om. Inte ens bloggvärldens offentliga dagboksskribenter.

Mats Liljeroos är styrelsemedlem i Finlands Kritikerförbund