Andrea Svanbäck: Prekariatet är ingen blind fläck

Här om veckan blev en jämngammal vän till mig arbetslös. Hennes n:te visstidsanställning i år förlängdes inte, något hon fick reda på genom att bli nekad fler än de tio matlappar hon hade kvar att kvittera ut. Först senare hann hennes chef med ett hastigt samtal där han beklagade läget men förklarade att företaget måste effektivera bort alla anställda som inte direkt bidrar till att generera vinst. Tiderna är tuffa, dags att gå vidare, du har fortfarande åldern inne, löd råden.

Så här ser det ut på allt fler håll i bekantskapskretsen: kompisar som hankar sig fram som tim- eller projektanställda, som vikarier eller på bemanningsföretag. En del går helt utan jobb. Och det handlar långtifrån endast om mediebranschen. Tvärtom präglas allt fler yrkesgrupper som traditionellt setts som sinnebilder för stabilitet av korta anställningar: sjukvårdare, lärare, försäljare, servitörer med flera.

Ungefär hälften av arbetskontrakten som ingicks i Finland 2010 var visstidsanställningar och medelåldern bland de som inte har utsikt att bli fastanställda stiger. Situationen håller på att bli vardag för unga i hela Europa. Värst är det i Spanien och Grekland men också på hemmaplan dras många med ständig oro över framtiden. Något som blandas med allt mer vridna metoder för att hålla uppe fasaden, visa att man minsann hör till dem som klarar sig, som lyckas hålla huvudet ovanför vattenytan, vågar och orkar navigera vidare bland de tillfälliga kontrakten. Den här ”flexibiliteten” kräver inte bara tålamod och mod, den utmanar även ens tilltro till samhället som något att delta i, bry sig om.

På ett seminarium om yttrandefrihet på Hanaholmen i veckan konstaterades att utanförskapet och osäkerheten bland unga på sikt äventyrar demokratin och framför allt tilltron till att medierna verkligen gör sitt jobb för att bevaka de här frågorna.
Som journalist blir det till exempel allt svårare att granska arbetsmarknadens missförhållanden när allt färre vågar berätta om sina arbetskontrakt i rädsla för att bli av med jobbet. Risken för självcensur är överhängande.

Mats Söderlund från Unesco menade att det i samband med yttrandefriheten snart kan bli aktuellt att tala om en ”yttrandejämställdhet” – granska vem som syns och får komma till tals – då traditionella medier allt oftare blir sedda som ett forum enbart för den som är privilegierad nog att identifiera sig med det trygga liv som fortfarande utgör normen för rapporteringen.

De överlevnadsmekanismer som behöver få mer synlighet blir tydliga i den svenska antologin Skitliv som utkommit i höst. Här konkretiserar tolv skribenter med erfarenhet från en rad olika branscher läget på den nya arbetsmarknaden där ett sms kan avgöra om man har jobb för dagen.

Ingen av dem verkar känna att de lever ett skitliv – de tycker om och trivs med sina jobb – men får ändå inte livet att gå ihop på grund av att de förvägras tryggheten. Vuxenlivet skjuts upp då de riktiga jobben aldrig kommer. Känslan som förföljer en är att samhället inte ger plats att delta.

Även inom filmen tränger berättelser om de nya arbetsvillkoren fram. I vår kommer Virpi Suutaris dokumentär Hilton!, om unga människor i ett hyreshus i östra Helsingfors som drabbats av social utslagning. I Sverige är kritikerna eniga om att Gabriela Pichlers drama Äta sova dö där 20-åriga Raša blir av med jobbet på en salladsfabrik i södra Skåne är det modigaste och mest angelägna som visats på svenska biografer i år.

Det här är livsviktiga bilder vi ännu inte är vana att ska föreställa den nordiska välfärden: utmattade människor som kämpar för fasaden och sin överlevnad. Huruvida de får synas och ta plats kommer att påverka generationen unga vuxna och deras syn på arbete – men kanske än mer deras drömmar om vad som är meningsfullt i livet och huruvida det alls går att se framemot.