I tv-serien Girls blir huvudkaraktären Hannah försörjd av sina föräldrar trots att hon fyllt 24. Foto: Hbo.

Andrea Svanbäck: Privilegierade ungar

Aktiva föräldrar är en ynnest. Frågan är bara hur många medelklassunga som i dag ens kan föreställa sig ett liv utan det stödet, skriver Andrea Svanbäck.

I svenska författaren Karolina Ramqvists nyutkomna roman Alltings början jagar huvudpersonen, tonåringen Saga, spänning i nattklubbarnas Stockholm. Det är tidigt 90-tal och livet utanför gymnasiets väggar ter sig tusen gånger mer intressant än de sista långa åren i skolan. Vad Saga ska jobba med i framtiden vet hon inte riktigt. Hon väntar hellre på att något ska ramla ner från himlen, landa i hennes knä utan att hon behöver krumbukta sig för att få det.

”Det är det enda jag ber om. Sedan när jag har det, då ska jag jobba. Det lovar jag. Ge mig bara det, så ska jag göra rätt för mig resten av livet”, tänker hon.

För Saga som har ordets gåva går det bra. Efter några snabba gästspel på postens påsksortering får hon tidigt ett krönikörkontrakt på lokaltidningen, bara för att sedan snabbt avancera uppåt som skribent. Hennes stöttande feministmamma har inget emot att hon fortsätter bo hemma i innerstadslägenheten och behöver heller inte tjata om vare sig utbildning eller arbetsmoral. Saga har allt det där i sig automatiskt.

Jag tänker på Saga då jag läser Hbl-artikeln om omotiverade finlandssvenska elever (16.9). Där frågar sig forskaren Anna Dall om det är bra att allt fler föräldrar lär sina ungar att ”ta livet med en klackspark”, gärna med mamma och pappa som ständiga stöd, inte minst inför karriären.

För precis som Saga verkar allt fler unga i dag vara beredda att vänta på drömjobbet. Under tiden kan man fortsätta bo hemma, förkovra sig utomlands under ett sabbatsår eller helt enkelt testa olika utbildningar. Passar det inte är det bara att byta eller tacka nej – en livsstil som naturligtvis möjliggörs av att någon annan försörjer en.

Privilegierade medelklassungas rätt selektiva syn på arbete blir tydlig även i ett bredare samhällsperspektiv. Ett exempel på det är hur man allt oftare kan läsa om jobb i Finland som inte skulle bli gjorda utan utländsk arbetskraft. Detta samtidigt som diskussionen om ungdomsarbetslöshet och unga akademiker utan jobb gungar fram och tillbaka både hemma och ute i Europa. Någonstans verkar tänket bottna i en skrämmande retorik kring vad som är ”bra” arbetsuppgifter, en slags ängslig hets kring prestige och status.

Även om det är omöjligt att införa sanktioner mot attityd har samhället och alla fullvuxna – inte minst de som väljer att försörja unga vuxna – ett ansvar kring hur man talar om olika typer av jobb och hur man ställer krav. Det här snacket är allt annat än obetydligt eftersom det på sikt har chans att påverka både politik och snedvridna löner inom branscher som inte betraktas som attraktiva.

Förstå mig rätt, vilsenhet inom arbetslivet kan vara bra och alla som måste försörja sig navigerar förr eller senare fram till en inkomst, det är de tvungna till. Likaså är stöttande, aktiva föräldrar en ynnest. Frågan är bara hur många unga som i dag ens kan  föreställa sig ett liv utan det stödet.