Femtio nyanser av köpkraft

Det ligger något i luften. Marknadskrafterna vädrar jungfrulig publikpotential. I böcker som femtiomiljonerssäljaren Fifty shades of Grey och filmer som Magic Mike är det män som är sexobjekt, och vuxna kvinnor målgruppen. 

I Stephen Soderberghs film Magic Mike är det ganska festligt att vara manlig strippa. Filmen uppmärksammar strippans erotiska makt över publiken, hur glödande den makten måste kännas för en kort stund, liksom Trainspotting var den första film som fick mig att fatta heroinets mörka lockelse. Detaljerna är förtjänstfullt förankrade i vardagen (som alltid hos Soderbergh) men kvinnorna som vill kolla in showen är hönor. I Magic Mike är det ett vanligt liv som lockar – men vem har längre råd med det utan biinkomster från sexindustrin?

Kioskvältaren Fifty shades of Grey är mest känd för sin teknologi: ursprungligen skriven på nätet, konsumerad med läsplattans anonymitet. Lätt komiskt är hur miljön och karaktärerna är närapå kalkerade på Twilight-böckerna. E.L. James har helt enkelt fyllt i sexet som vampyrbokseriens 11-åriga läsare anar, men som utelämnats av den mormonska författaren Stephanie Meyers.

I den första Fifty Shades-boken i trilogin vill den 21-åriga oskulden och litteraturstuderanden Anastasia Steel alltid ha sex (tre orgasmer kvällen då hon mister sin oskuld) med den heta, beklagligt perversa 27-åriga magnaten Christian Grey. För Markis de Sade och andra hardcore sadomasochism-diggare borde det innebära att hon inte gav honom någon glädje alls, eftersom all njutning, enligt de Sade, ”försvagas då den delas”. Den aristokratiska de Sade lider av en slags autism som omöjliggör att han någonsin glömmer sig själv – med en brinnande sexuell aptit slungar han sig mot främmande objekt (läs: lägre klasser) som han är oförmögen att förena sig med. Han måste uppfinna säregna sätt att greppa dem på, som sadistiskt våld.  

Men Christian, liksom hans förebild Edward, är en romantisk hjälte som vill ta hand om sin kvinnas varje behov. Hans lust att slå är mest ett pinsamt barndomstrauma, intrigens sätt att leva upp till Edwards livsfarliga vampyrnatur. Han må bli lite klaustrofobiskt possessiv, men hej, det är priset för att vara utvald. 

Författaren E.L. James är en gift, hårt arbetande mamma till tonårssöner. En av de frodiga, frispråkiga, och (enligt intrycket i Skavlan förra fredagen) humoristiska kvinnor som man gärna skulle ta en drink med på puben. Eftersom jag inte är en slarvig, brittisk arbetarklasskvinna föredrar jag min erotik mindre rakt på sak och utan friskt humör, men gillar att allt kretsar kring hjältinnans lust. 

Det mest slående med Fifty Shades-trilogin är hur väl dess drömmar passar för en medelålders kvinna, det vill säga någon som ägnar sin vakna tid åt att serva andras behov. Vilken trött hemmamamma, mitt i vardagskletet, skulle inte vilja ha kontrakt på att få sova åtta timmar per natt, äta mycket och läckert, gympa tre gånger i veckan, bära vackra kläder (som någon annan köper)? Och däremellan sex där någon annan tar det totala ansvaret för din lust. En person som dessutom är monogam och kan fixa en uppgradering till första klass i flygplanet. För mig låter det verkligen inte som en 21-årings dröm, men vad vet jag? 

Alla kulturella detaljer i Fifty Shades skriker medelålder. Musiken som spelas: ”Gotta love Bruce” säger den 27-åriga coola miljonären från Seattle. Tekniken: Ana faller nästan i trans över en Macbook Pro. När Ana blir upphetsad säger hon ”Jeez”, ”holy crap” och ”double crap” (kanske en hälsning till de Sade ändå?), annars talar hon mycket om hur hennes inre gudinna dansar, nöjd med sig själv på ett medelålders vis. Medan hennes undermedvetna strängt läxar upp henne för att hon tar emot en bil i gåva – men vad är nu självständighet och egna bedrifter värda? Superkapitalisten Grey dominerar henne främst med pengar och det väsentliga hon lär sig är att bli en glad konsument – chick lit möter clit lit.

Just prylarna, könsrollerna och snällheten är det mest trista i boken om man bortser från språket. Man önskar att James hade tagit lite lärdom av gamla de Sade: 

”Det är för övrigt bevisat att det är ohyggligheten, gemenheten, vederstyggligheten som är tilltalande när man knullar. Skönheten är det enkla tinget, fulheten är det enastående tinget och alla som har en glödande fantasi föredrar säkerligen alltid det enastående tinget framför det enkla.”

Någon glödande fantasi har sannerligen inte E.L. James. Men det har kanske ingen längre? Erotikens starka gränsöverskridande kraft slaknar och slocknar i den romantiska berättelsens barnsliga önskan om marknadsanpassning och sex utan risk.