Jens Berg: Akustiskt korsdrag

I somras blev Jens Berg genuint förvirrad när han sin vana trogen knäppte på rikssvenska Ekots nyhetssändning och möttes av en röst som på klingande finlandssvenska presenterade nyheterna.

Ett av mina sommarnöjen på stugan är att lyssna på Sveriges radio (SR). I somras blev jag genuint förvirrad när jag mina vana trogen knäppte på Ekots nyhetssändning och möttes av en röst som på klingande finlandssvenska presenterade nyheterna.

Signaturen var Ekots och nyheterna följde en rikssvensk agenda, men det lät som Aktuellt 17. Efter några minuter av hjärnsläpp fick jag svaret i slutet av sändningen: i studion Moa Mattfolk. Den före detta Aktuelltrösten lät som vanligt både flytande och trovärdig, men kändes extra fräsch i det rikssvenska konceptet.

I Sverige är Ekoredaktionens sändningar heliga. SR har redan länge betonat att det ska få höras varifrån man kommer, men trots det är det här första gången en finlandssvensk axlar huvudansvaret som bärande studioreporter i rikstäckande nyhetssändningar.

När jag ringer upp Mattfolk för att höra hurdana kommentarer hon har fått av lyssnarna blir det en lång historia. För det första konstaterar hon att responsen varit massiv. Under året som en av Sveriges officiella nyhetsröster har hon fått betydligt fler brev och samtal än sammanlagt under de tio år hon jobbade på Yle.

För det andra har den finlandssvenska stämman delat lyssnarna i två klassiska läger. Ris för ”att hon bryter på finska med följdfrågan om det verkligen inte längre finns några tillräckligt begåvade svenskar” och ros för ”att hon talar så tydligt och mindre grötigt än sina kolleger”.

Tudelningen i responsen, men med lite annorlunda motiveringar, är ungefär densamma som rikssvenska radioröster brukar förorsaka i den finlandssvenska etern. När jag tidigare jobbade som innehållschef på Svenska Yle fick jag med jämna mellanrum upprörda lyssnarsamtal om ”det finlandssvenska förfallet när vi måste anställa en rikssvensk”.

Radion är ett intimt medium där språket och rösten förmedlar allt. Radions språk är också mer identitetsstärkande än televisionens, som med textningsmöjligheten friskare kan växla mellan olika språk. Ju närmare man kommer den lokala identiteten desto känsligare tenderar lyssnarna att bli när det gäller varianter av språket. Det som är acceptabelt i ett program om internationell musik är nödvändigtvis inte gångbart i en nyhetssändning.

En diversitet i språkmelodin är givetvis en rikedom, men det viktigaste är trots allt trovärdigheten. En person med ett annorlunda uttal är mera under lupp och lyssnarnas öron börjar lättare lystra efter möjliga felsägningar.

Mina öron är speciellt känsliga under de regionala sändningarna där trovärdigheten ofta är kopplad till lokalkännedomen. När en österbottnisk morgonröst i den regio­nala sändningen i huvudstadsregionen uttalar namnet felaktigt på en känd ort i Helsingfors är förtroendekapitalet förbrukat och fingret byter obönhörligen kanal.

I det mest blottande mediet kan skillnaden mellan succé och fiasko hänga på uttalet av en enda vokal.