Henrik Jansson: Rydberg hann först

Det har under de senaste åren blivit populärt att antingen höja Karl Ove Knausgård till skyarna eller starkt ogilla honom. När man ser på det mottagande Min kamp-projektet fått kan det förefalla som om han stod för något helt nytt inom litteraturen, men den här uppfattningen saknar i det stora hela verklighetsgrund. I själva verket inordnar han sig i en välbekant litterär tradition, som under det senaste decenniet erövrat ett allt större utrymme.
I modern tid har skribenter som Klas Östergren (redan i Gentlemen, 1980) emellanåt lånat sitt eget namn åt någon romangestalt (i Svenskfinland har Peter Sandström och jag själv, bägge ivriga Östergrenläsare, tydligen på den punkten tagit intryck …), och småningom har andra författare alltmer öppet gett också det egna privatlivet en bärande litterär roll.

Stig Larsson skrev i den prosalyriska bok som så uppenbart inspirerat Knausgård – Natta de mina (1997) – med precis exakthet och medveten litterär distans om sitt eget liv, sina minnen och sina fantasier. Och just han har, troligen tack vare att Knausgård själv hänvisat till honom, ibland ihågkommits i diskussionen om autofiktionens rötter.

Men den i sammanhanget mer sällan nämnda Carina Rydberg gav vid samma tidpunkt faktiskt ut en ännu långt mer självutlämnande autofiktiv roman – Den högsta kasten (1997). En omläsning av den boken ger vid handen att det kanske ändå är hon som först dragit upp den linje också Knausgård sedermera kunnat följa.

En berättarstil där närstående människor utan pardon tas in i texten, men den största oförsonligheten ändå riktas mot det egna jaget. Och där gränsen mellan fullständig ärlighet och utstuderad litterär manipulation nästan helt eliminerats.
Det är märkligt att en så uppenbar kvinnlig föregångare – inom en genre som sedan dominerats av män – i dag såpass sällan ihågkoms som den autofiktiva banbrytare hon varit.
Faktum är i alla händelser att Knausgård genremässigt inte kommit med något nytt – vilket han i och för sig själv heller inte påstått, däremot nog många andra. Det han gjort är att han presterat en ovanligt kraftfull uppföljning av en tradition, och öppnat vägen för en intensifierad diskussion om gränsdragningen mellan fiktion och fakta, roman och självbiografi.

Och det är just den saken som kommer att ha betydelse långt efter att allt som kan relateras till hans släkt- och kärleksförhållanden – eller privatliv i övrigt – helt glömts bort. Tydligare än kanske någon före honom har han bevisat att skillnaden mellan romaner och självbiografiska berättelser inte har att göra med hur mycket verklighetsbaserat material texterna innehåller, utan med hur de är skrivna: i vad mån de bärs upp av en medveten dramaturgi och ett skickligt illusionsskapande.
Därför är hans egna verk romaner. Därför är Per Olov Enquists Ett annat liv lika mycket roman som självbiografi. Därför måste Carina Rydbergs Den högsta kasten ses som en mycket stark roman, också om den förvirrade så många när den gavs ut.
Och därför är Lars Noréns dagboksanteckningar ingen roman. Vilket i sig förstås inte gör dem till någon mindre intressant läsning.

Skribenten är författare.