Tove Djupsjöbacka: Över Atlanten

Titanic ur alla tutor, känns det som just nu. Man kan knappast undgå att det i år förflutit 100 år sedan detta underverk till skepp sjönk – ett otal tv-filmer finns att beskåda, ett nytt Titanicmuseum har invigts i Belfast, James Camerons snyftklassiker kommer som 3D-film och så vidare. Historien om Titanic har också rört sig världen runt i musikform, och då inte bara i form av Celine Dions sirapsklassiker My heart will go on.

Jag minns en enkel stuga, trasmattor på golven, kyligt trots sommarväder. Santra Remsujeva i Vuokkiniemi by, långt borta i Vita Karelen, tar emot oss långväga gäster. Hon är en pigg liten gumma, ca 1,50 m i strumplästen. Hörseln är redan lite dålig, men vår värd kommunicerar tappert genom höga rop precis bredvid örat. Santra sjunger beredvilligt några traditionella runosånger i Kalevalastil. Flera av de sånger Elias Lönnrot baserade sitt Kalevalaepos på kom uttryckligen från denna by.

Tills det blir dags för annan slags repertoar.

Ei laivasta tuosta komeutta puutu / se kaupungiksi laitettu on niin
Sen kuvauksiin eivät sanat riitä / ja kustannukset kohos miljooniin
Hotellit huoneet kylpyuimahallit / laivasta tuosta löytyi kaikki nää
Urheilusalit sekä luistinvallit / hirmuisan suuri ylellisyys tää

Fritt översatt:

Pyntat som en hel stad / ja detta skepp saknar inte ståt
För att beskriva det saknas ord / men miljontals dollar gick åt
Hotellrum, rum för bad och simning / allt detta kunde man hitta där
Sportsalar och skridskovallar / oändlig lyx allt det här

Vår runosångerska sjunger inte bara om Väinämöinen, utan också om händelser långt närmare i tiden. Visan om Titanic har hon lärt sig redan på 1920-talet, och fortfarande sitter den säkert i minnet. Santra sjunger om båtens luxuösa inredning, om livbåtarna som inte räckte till alla, om kapten Smith som körde i full fart trots isfaran, om äkta par som dog i varandras armar.

Jag känner historiens vingslag i den lilla stugan. Vita Karelen är som en tidsresa. Du reser åtminstone 50 år tillbaka i tiden och upplever landsbygden som den var förut även i Finland. Skillingtrycken var tryckta visor som spreds vida omkring av bl.a. gårdfarihandlare, sin tids nyhetsbyråer. Historien om Titanic nådde även avlägsna byar i Santras ungdom, och nyheterna förmedlas fortfarande vidare i sjungen form.

Titanic nådde aldrig sitt mål, ”toivon tanner” (hoppets kontinent) som det heter i visan. Men många andra resande korsade Atlanten för att pröva sin lycka i nya världen. Åtminstone i Österbotten finns det amerikafarare i nästan varje släkt. Min farfarsfars äldste bror var en av dem. Dollar-Hanna har vi läst om i Lars Sunds böcker. Amerikafarare från vårt västra grannland kan man för tillfället uppleva i Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern. Omkring 350 000 finländare gav sig iväg mellan 1865 och 1930.

Tack vare dem rörde sig kulturella influenser över Atlanten, åt båda hållen. Finländsk och skandinavisk kultur hittade till Amerika, och i retur fick moderlandet influenser från nya världen. Fortfarande finns det förvånansvärt mycket intresse för skandinavisk musik i USA: körer, folkmusikgrupper, festivaler som FinnFest. Och det gäller inte bara i Nordamerika – tro det eller ej, men också i Brasilien kan man snubbla över finländsk folkdans. Folkdanslaget Penedon Pippurit har verkat aktivt ända sedan finländska utopistiska kolonin Penedo grundades i närheten av Rio de Janeiro 1929.

Tove Djupsjöbacka är frilansande musikjournalist.

Ett urval ur Santra Remsujevas (1914-2010) repertoar, bl.a. visan om Titanic, finns utgiven på cd i serien Vienan kansan laulajia (Juminkekostiftelsen 2006). Ett smakprov på fartfyllda Penedon Pippurit kan beskådas på YouTube.