Anna Pulkkis: Små och aktiva musikvänner

Under mina drygt fyra år som mamma har jag lärt mig någonting om barnens relation till musiken. Det har kommit fram att barnen inte är programmerade till att sitta stilla när de lyssnar på musik. Om de inte dansar till musiken så springer de runt. Ibland vill de delta genom att spela eller sjunga med på ett mer eller mindre konsonant sätt.

Även de minsta barnen har egna åsikter om musik: ettåringen insisterar på att få höra vissa vaggsånger i en viss ordning. Om jag sätter på en skiva med orkestermusik, skriker fyraåringen att hon vill lyssna på sin favoritbarnskiva och inte på sådant här där man inte ens sjunger. Mina drömmar om stunder när jag sitter vid pianot och sjunger med barnen som sakta skakar varsitt rytminstrument förvandlades till en verklighet där rytminstrumenten används som slagverk i ordets bokstavliga mening. Småningom har jag lärt mig att förstå att det inte är något fel på barnen – det är mina förväntningar och mitt handlingssätt som behöver justeras.

Man kan flytta möblerna åt sidan så att det blir gott om plats att dansa och springa. Man kan steg för steg förnya vaggsångsrepertoaren, och mellan barnskivorna kan man sticka in en symfoni då och då. Musicerandet kommer bäst i gång spontant och behöver inte räcka så länge att det uppstår disharmoni.

På grund av det ovanförklarade har jag även lärt mig att sätta värde på de evenemang som tillhör kategorin barnkonserter. Barnkonserter är planerade med tanke på barnens aktiva sätt att uppleva musiken: man får kommentera, sjunga med, dansa, äta matsäck och gå tidigt av olika tvingande skäl.

Skillnaden mellan barnkonserter och andra konserter förefaller störst inom klassisk musik, för på symfonikonserter ska man uttryckligen sitta stilla och lyssna på musiken. Blir det långtråkigt bläddrar man i programbladet, men man springer inte omkring eller undrar högljutt när det här stycket månne tar slut.

Nu kan man förstås ifrågasätta hela meningen med den stelnade klassiska konserttraditionen, men jag är övertygad om att det lönar sig att koncentrera sig fullt på lyssnandet om man vill njuta av den komplicerade konstmusiken. Likaledes lönar det sig att införa barnen i denna tradition – eller i vilken annan konserttradition som helst – och häri fungerar barnkonserter som förmedlare.

I en lämpligt spännande men tolerant atmosfär, lite finare klädd än vanligt, är det bekvämt att öva sig att lyssna och att låta andra lyssna. Det gäller att uppskatta det arbete som musikerna har gjort och deras strävan att underhålla publiken, och det kan man väl göra med en handfull russin i munnen.

Skribenten är småbarnsmamma och Sibeliusforskare. Barnens vecka pågår denna vecka i Musikhuset med konserter för barn varje dag fram till lördag.