Mårten Westö: Fortfarande …männens gisslan

Inspirerad av färska My week with Marilyn (med den lysande Michelle Williams i titelrollen) ägnar jag några midvinterkvällar åt att se igenom en stor del av Marilyns filmer.
Det är tidiga femtiotalssuccéer som Niagara och Herrar föredrar blondiner (1953) och sena verk som Låt oss älska (1960) och De missanpassade (1961) och alla får de mig än en gång att inse inte bara hur ojämna Marilyns filmer är utan också hur mångsidigt begåvad hon var. Vilken entertainer! En av mina favoritfilmer är Irving Berlin-musikalen Sex i elden (1954) där Marilyn gör en ypperlig roll som sångerskan Vicky Parker med sammetslen röst och imponerande sinne för krångliga koreografier.
Fortfarande framstår dock komediklassikern I hetaste laget (1959) som den Marilynfilm som bäst behållit sin fräschör vilket inte minst beror på ett superbt manus och en lysande Jack Lemmon. Med tanke på hur konservativt det amerikanska femtiotalet var vilket många av Marilyns tidiga filmer är utmärkta bevis på ter sig I hetaste laget, med sin vågade sexuella tematik och draginspirerade intrig, som en synnerligen djärv film som var långt före sin tid.
Mellan filmerna läser jag i den färska boken Fragment. Dikter, dagboksanteckningar, brev (Norstedts 2011) som innehåller ett urval texter från Marilyns egen penna.
Det är plågsam läsning.

Redan redaktörernas pompösa utfästelser i inledning borde få en att ana oråd. Här ska vi få stifta bekantskap med en ny, aldrig tidigare skådad Marilyn som ger prov på en enastående uppriktighet och förödande klarsynthet. Antonio Tabucchis larviga förord är ute i samma ärende, och stolt basunerar han ut att vi strax ska få se prov på en förtrolighet utan åthävor och inget mindre än en seismisk registrering av Marilyns inre. Bokens syfte blir sålunda att lägga i dagen själen hos en intellektuell och poet som ingen hade kunnat föreställa sig, inte ens de mest djuplodande biografier och exegeter.
Kontrasten mellan de högt ställa anspråken och texten blir dock ofrivilligt bisarr när man bläddrar en bit framåt i boken och börjar ramla över hastigt hoprafsad anteckningar Marilyn gjort för att till exempel memorera receptet på en kycklinggryta. Just den texten fortsätter över tre sidor. Snacka om seismisk registrering. Men det är förstås snyggt layoutat.
Varför ska vi läsa lappar på vilka en uttråkad filmstjärna memorerat sina egna repliker ur Bus Stop (1956)? Blir vi klokare av att läsa långa kom-ihåg-listor en nervös Marilyn klottrat ner inför en stor middagsbjudning i New York 1955? Behöver vi verkligen konfronteras med bilden av den begåvade skådisen som dyslektiker?

Fragment innehåller förstås också en rad underbara foton av Marilyn läsandes allt från Henrich Heine till James Joyces Odysseus men bilderna framstår här snarare som ett slags alibi för att än en gång få exponera filmstjärnans yttre attribut för manliga blickar (denna kropp som hon bar som en handväska, för att låna en av Tabucchis formuleringar) än för att illustrerar Marilyns vittra intressen. Ingen behöver betvivla Marilyns känslighet, nyfikenhet och intellektuella skärpa (det framgår med emfas av Lee Strasbergs vackra tal vid stjärnans begravning som också finns tryckt i boken), men nog hade det varit bra mycket intressantare att få veta vad hon tyckte om böckerna hon läste.
Somliga har redan utdömt boken som ett slags litteraturpornografi, och det är inte svårt att hålla med. Uppsåtet bakom Fragment må vara lovvärt i sig: att äntligen ge ordet åt Marilyn själv, men slutresultatet gör en närmast beklämd och får en att innerligt hoppas att de där klåfingriga gubbarna äntligen måtte lämna henne i fred.