Mats Liljeroos: Ett fenomen som stavas Abba

Visst hade man hört både tuffare rock och mer minnesvärda popmelodier, men där fanns något utöver det vanliga. En fräschör i tilltalet som man inte var direkt bortskämd med, och låten var dessutom slagkraftig på ett ovanligt smittande sätt utan att för den skull kännas det minsta banal.

Det tyckte även Brightonjuryn och vare sig vår egen Carita Holmström eller övriga deltagare hade en chans när rikssvenska helyllekvartetten Agneta, Anni-Frid, Björn och Benny tog Europa med storm och som första, och sista, melodifestivalvinnare gjorde en spektakulär internationell karriär.

Den mest spektakulära efter Beatles, faktiskt, och ändå kom inte framgången som en blixt från klar himmel. Andersson & Ulvaeus var, när det begav sig, erfarna låtskrivare som snickrat ihop trallvänliga melodier för eget och andras bruk, men visst hade man en förmåga att snitsa ihop det hela som man inte stött på sedan Johns och Pauls glansdagar.

Ingen är profet i sitt fädernesland, dock, och medan den övriga västvärlden kapitulerade inför fenomenet Abba snörpte man i Svea rike – speciellt i kulturvänster- och konstmusikkretsar – på munnen och slog fast att det var ett övergående fenomen och att folket, som bekant, har dålig smak.

Det bekymrade dock nämnda herrar föga och man fortsatte skriva låtar som successivt växte i ambition och komplikation. En parallelldragning till Beatles är förvånansvärt relevant och om den självbetitlade tredje skivan, liksom Help, var en sällsynt charmig popplatta hände det på nästa skiva Arrival, liksom på Rubber Soul, något som ingen kunnat förutspå.

Man nöjde sig, hör och häpna, inte mera med att tälja guld enligt gängse popformler, utan plockade fram en musikalisk verktygslåda som vad finess, finlir och ren och skär perfektion beträffade sökte sitt motstycke.

Följande opus, The Album, blev, liksom Revolver, mästerverket med minimusikalen The Girl with the Golden Hair som föraning om vad som komma skulle. På Voulez-Vouz flirtade man intelligent med dansrytmer i tiden medan de sista plattorna, Super Trouper och The Visitors, sökte sig mot ett skenbart mer förenklat poputtryck, samtidigt som texterna fick ett nytt djup.

Under de följande tre decennierna nöjde sig Björn & Benny med att glädja musikvärlden med ett guldkorn då och då, och att musikalen blev det naturliga nästa steget var föga överraskande. The Album hade, som sagt, bjudit på en försmak och I Let the Music Speak från The Visitors var i allt väsentligt ett renodlat musikalnummer.

Chess opererade i de bästa stunderna på högsta möjliga Abbanivå, men Tim Rices libretto är med förlov rörigt. I Kristina från Duvemåla prickade man sedan in storslam med ett musikteaterstycke som på hemmaplan nått i det närmaste samma kultstatus som Mobergs älskade epos.

Hade John & Paul skrivit en musikal om den förstnämnde fått leva? Knappast, även om perspektivet är fascinerande. Kommer Björn & Benny att göra en från Abbaestetiken väsensskild duoskiva? Knappast, men inget kan hindra mig från att leka med tanken.

Skribenten är musikkritiker.