Kaj Korkea-aho: Hemlös

Jag är hemlös sedan september. Det är inte så dramatiskt som det låter – min arbetsgivare lånar tills vidare ut en möblerad, anständig lägenhet åt mig, där jag bor, läser, dricker kaffe och sover ostörda nätter. Men mitt namn står inte på dörren, kuddarna i soffan har någon annans doft och häromdagen rensade jag främmande håravfall från avloppet.
När jag tänker efter är det nog ändå lite dramatiskt. Ett hem är plånboken man förvarar sitt liv i, platsen där varandet får slappna av, där rollspelet slutar och flackandet upphör. Dit man alltid kan återvända utan att behöva förklara sig, utan att uppge någon särskild orsak. Står man plötsligt utan hem får man vanka omkring ostadig och flyktig som Bibelns Kain, troligtvis med en gnagande känsla av rotlöshet, troligtvis på jakt efter ett nytt hem. Det kan vara en spännande känsla, lite som att vaska guld kan jag tänka mig. Men till sist blir ryggen trött och händerna stelfrusna.

Och ett nytt hem skapas inte så där bara. Ens första hem väljer man inte, det tilldelas en godtyckligt och formar en i nästan tjugo år, det ger en trygghet samtidigt som det begränsar en för livet, det ger en förutsättningar men absolut inga löften. Det är kanske rentav alla motstridiga känslors urkälla. Man älskar det för att man inte kan annat, men en vanligt funtad människa kommer till ett skede då man också på något plan avskyr det och inser att det är dags att bryta upp och skapa sig ett nytt. Barndomshemmet lämnar en ändå aldrig, det kopplar en del av ens själ och drar den för alltid ohjälpligt till sig som ett vanställt ansikte drar till sig blickar.
Man skapar sig något nytt, som man själv vill ha det. En rutin i taget, en möbel åt gången. Man investerar sina besparingar, skuldsätter sig. Man fyller det nya hemmet med drömmar och förhoppningar, med vänner på besök, skapar minnen som ger hemmet ett allt större värde, älskar, glömmer, blir äldre. En högriskinvestering med tanke på hur mycket som ryker om hemmet av en eller annan orsak tas ifrån en. Tanken på hur mycket som togs ifrån mig då mitt förra hem upplöstes i augusti får mig att skruva på mig i min lånade skrivbordsstol, som någon annan rumpa än min egen alldeles tydligt har suttit in.

Jag vill ha ett hem, men har ingen aning om vad det egentligen är. Lika lite som jag vet vad kärlek är, hur en främmande människa på samma sätt som en lokal kan få mig att plötsligt stanna upp och tänka ”Ja, här ska jag återuppfinna mitt liv” och sedan satsa allt på ett kort. Hem är platsen där jag har min bokhylla, där jag har mitt husdjur, min tandborste, dit min morgontidning levereras. Platsen jag hittar tillbaka till oberoende av hur full jag är tidigt på söndagsmorgonen. Men det är också så mycket känsla, en underlig visshet, ett lugn, ett hopp om beständighet och behärskning inför framtiden. En saknad värd att beklaga.

Kaj Korkea-aho är författare som just nu spelar teater i Vasa.