Impuls: Luciataxa

I december i fjol satt jag på Ekbergs kafé och hade just hunnit konstatera att bullen som såldes där som lussekatt inte innehöll den minsta gnutta saffran. In- nan jag hann ondgöra mig öppnades dörren och in marscherade fyra unga män utstyrda till konung Herodes, morianernas konung, en knekt respektive karaktären Mänkki (ett slags stjärngosse).

Med ståtliga sångröster och svängande svärd uppförde de det traditionella sångspelet Tiernapojat – en finsk jultradition med rötter i medeltiden som fick sin nuvarande finska språkdräkt på 1800-talet och därför inkluderar ett omnämnande av kejsar Alexander, storfurste av Finland.

Sen gick de runt vid borden och samlade in betalningen av kafégästerna, som flitigt grävde i plånböcker och fickor. Också jag, helt tröstad för bullbesvikelsen. Musikanten skall ha sin lön, det är klart. När traditionen rotat sig här på 1800-talet var konkurrensen mellan olika ensembler hård och kunde sluta i revirslagsmål, så det handlade inte om obetydliga summor. I dag är det inte för ofta man stöter på dem.

Trots att Runeberg lär ha spektaklat i någon av rollerna redan som sexåring i Jakobstad 1810, är Tiernapojat som jag upplevt den en finsk tradition. Vi finlandssvenskar har ju vår julhögtidlighet, lucia som pryder alla tänkbara sammankomster från dagis till ålderdomshem.

Men det finns en skillnad förstås. Hur skulle det se ut med en lucia som avslutade sin performance med att niga och skicka ut en tärna med sparbössa bland publiken för att samla in honoraret?
Jag är inte luciakritisk, tvärtom älskar jag lucia och fick ta ut lite av njutningen i förväg häromdagen när jag bevistade högstadiet Lönkans och Tölö gymnasiums stilfullt exekverade julgudstjänst i Tempelkyrkan, med idel skönsjungande musikklasselever.Men jag tycker att Tiernapojat och lucia, i sin exemplariska genustydlighet, inbjuder till begrundan. Båda har sina rötter i religionen – Bibeln, helgonlegender – och har stylats om för moderna behov, åt olika håll.

Lucia handlar om välgörenhet, hennes händer smutsas inte av pengar utan i den mån pengarna förekommer styrs de diskret förbi henne, till exempel genom Folkhälsans insamling. Tiernapojat handlar om att spela för pengar och det finns säkert också de som skänker dem åt andra, men det är alltså helt ok att samla in dem som lön för eget arbete.

Jag är inte ute efter att ändra på det här, utom att det kunde vara intressant med lite seriös crossdressing i de här sammanhangen någon enstaka gång. Jag tycker absolut att lucia skall fortsätta att jobba gratis, och att vi alla skall göra saker gratis för varandra och därmed träna varandras förmåga att vackert ta emot gåvor. Men vi kan också fundera på varför tanken på kvinnor som tar betalt fortfarande inte sitter riktigt lika bekvämt som den självklara att män gör det.