Kaj Korkea-aho: Muta dina barn

Som barn läste jag allt som fanns till hands. Hemma hos oss betydde det serietidningar och ett par sagoböcker, och så försökte jag mig på uppslagsverket som fanns i bokhyllan. Av någon anledning började jag bakifrån och visste därför som sjuåring en hel del om Österrike och ögonsjukdomar. Småningom fick jag eget lånekort till biblioteket och var fast. För mig var lusten att läsa automatisk, inget jag någonsin reflekterade över eller behövde bestämma mig för.
Kanske var det därför jag hade så svårt att komma på något att säga då jag på bokmässan deltog i en paneldiskussion kring frågan varför ungdomar inte läser längre och om hur man ska få dem att göra det. Jag har nämligen ingen aning. Alla är vi ju olika, tänker jag. Vill man läsa så gör man det. Vill man inte läsa så gör man nåt annat. Dessutom är jag inte alls så säker på att ungdomar verkligen läser mindre nu än förr. Nätet är fullt av text. Troligare känns antagandet att det nu för tiden finns fler ungdomar än någonsin som dagligen konsumerar text. Att det snarast handlar om ett genreskifte.

Men det var förstås böcker diskussionen handlade om, inte tweets och bloggtexter. I panelen var vi överens om att föräldrar tidigt borde uppmuntra sina barn att läsa. Det finns ju bara fördelar med ett läsande barn. Henrika Andersson menade att alla medel är tillåtna, också mutor, och det tycker jag är en ypperlig tanke. En cent per sida kanske, en euro för hundra sidor? Läs Harry Potter och tjäna sju euro på kuppen, läs en muminbok och få två euro. Bra affärer bägge två. Läs Proust och ha råd med en moped, nu talar vi.

Sen kan man ju börja med serier och barntidningar, som en inkörsport om det behövs. Nästan allt jag lärt mig i livet har jag lärt mig ur Kalle Anka (även om tidningens tradition att förändra namn ur verkligheten gjorde att jag länge trodde att det fanns en regissör som hette Alfred Ankkock). Och Eos förstås, som det nu talas om att ledsamt nog tappar så många prenumeranter. Jag läste varje nummer av Eos hela lågstadiet igenom. Tidningen lärde mig att det smakade askkopp om man kysste en rökare, att det fanns fjärran ställen som hette Ingå och Dragsfjärd och därtill fick jag mitt livs första insändare publicerad i ”Vi tycker”. Att min första offentliga åsikt handlade om hur konstigt det var att alla gillade Take That är sedan en annan sak. Jag läste, lärde mig, tyckte, skrev och blev dessutom publicerad.

En bra historia går hem hos varje barn. Annars vet jag ingenting om barn. Är den sedan nerskriven, inläst, uppläst, nerladdad eller påhittad i stundens ingivelse. Jag föreslår fler böcker i familjens bokhylla, tjat, kreativt anpassade boktips och progressiv veckopeng enligt antal lästa sidor. Det finns helt enkelt inget att förlora. Inte ens ögonen tar någon skada av läsning. Det har jag vetat sen jag var sju år gammal.
 

Skribenten är författare …som just nu spelar teater i Vasa.