Plock & fynd v 48: Förförerskor, Knausgård och Hitler

Förförerskor
Ett skönt skinkskärt nummer (7/2011) av den finska litteraturtidskriften Parnasso anlände häromdagen. Det innehåller mycket av intresse: en essä om att besöka Joyces grav i Zürich, en recension av Antti Nyléns bejublade nya finska översättning av Baudelaires Les fleurs du mal, Jukka Mallinens recension av president Toomas Hendrik Ilves och Iivi Anna Massos personporträtt Omalla äänellä, med mera.
En text som ledde in mig på helt personliga slingriga tankespår är litteraturforskaren Katja Seutus hyllning till sin studietids stora inspiratör professor Auli Viikari.
Viikari var en "förförerska till pedagog" i den bemärkelsen att hon kunde "förföra in andra på de områden som intresserade henne själv". Det är lätt att tro på Seutus påståenden att Viikaris avtryck i den finska litteraturvetenskapen genom förmågan att inspirera blivit djupa och starka. Själv hade jag aldrig förmånen att gå på Viikaris föreläsningar på 1980- och 1990-talen, men vi är bekanta, och när vi för några år sedan ibland stötte ihop på Stockmanns delikatessavdelning kunde Auli blixtsnabbt dra in mig i en högintressant konversation – nåja, hon pratade, jag lyssnade – som ledde väldigt långt bort från charkdiskens fysiska värld. Hade jag fått gå på just Aulis föreläsningar och seminarier hade jag blivit en bättre poesiläsare än jag är.
Seutus text fick mig också att tänka med värme på en av min ungdoms stora inspiratörer, tf professorn i socialantropologi vid Helsingfors universitet 1979 Marja-Liisa Swantz. Som föreläsare fick hon, liksom Viikari, ett blandat mottagande. Vissa tyckte hon var hopplöst råddig, och andra tyckte hon var helt underbar.
Hennes föreläsningar fanns på en låda kartotekskort som hon lade fartfyllda intellektuella patienser med medan hon talade. I mina anteckningar – från hennes introduktionskurs för första årets studerande, märkväl – löste alla ansatser till redig uppställning med franska streck hastigt upp sig till förvirrade djungler av pilar och stickspår, de mest fascinerande universalresonemang på finska och engelska. När hon ibland glömde sig och började tala swahili erbjöds ett välkommet tillfälle att vila pennan.
Hon lärde mig om Bachtin och hon lärde mig lika mycket om att läsa litteratur som mina senare goda litteraturlärare. Hon ledde in mig i antropologin som hjälpt mig att avläsa den kultur som omger mig närmast och att titta utan initial avsmak på dem som finns lite längre bort. Hennes sätt att närma sig sitt ämne var humant och etiskt genomtänkt, hennes lärdom djup och hennes humor barsk. Också hon var som lärare på sitt eget bryska sätt en stor förförerska.

Mellanrapport om K
Jag har inte glömt mitt löfte att skriva om Karl Ove Knausgårds Min kamp 6 som utkom i Norge för några veckor sedan. Men tills vidare får ni nöja er med Henrik Janssons analys härintill av Min kamp 3, svitens kanske "vanligaste" roman, som nyss kom på svenska. Min kamp 6 är nämligen helt förfärlig att läsa, rent ergonomiskt. 1120 sidor i ett band låter sig inte hanteras bekvämt i någon läsställning och boken faller upp på ett svårläsligt sätt utom på de 200 sidorna precis i mitten. Som föremål är den alltså en styggelse. Vi återkommer när jag hämtat mig från slitageskadorna.
Innehållet är däremot på inget sätt förkastligt, fast grymt nog. Den mångomtalade, närmare 400-sidiga essän i mitten om nazismen, språket, Paul Celan, Hitler etc. är ingenting att vara rädd för.
I Norge har bland annat författarna Lars Saabye Christensen och Roy Jacobsen reagerat med starkt avståndstagande till det textparti där Knausgård analyserar sina egna känslor efter Utøya-massakern i somras.
Passagen (s. 774 och några sidor framåt) är såvitt jag kan se tänkvärd och obehaglig att läsa, men inte direkt anstötlig. Knausgård försöker i efterhand analysera de olika komponenterna i sin starka reaktion av sorg, fasa, tröstbehov direkt efter morden.
Han har tillbringat mycket läs- och skrivtid med att försöka förstå nazismens masspsykologi, det dödliga i tredje rikets vi-extas. Därför känner han sig obekväm inför sin egen starka längtan efter ett norsk "vi" att ingå i efter händelserna, och inför de massiva solidaritets- och tröstmanifestationerna, ljushaven, gemenskapen främlingar emellan:
"Forst etterpå fœrstod jeg at det må ha vært de kreftene, den enorme kraften i vi-et som fylte det tyske folket på trettitallet. Så godt må det ha vært, så trygg må den identiteten de ble tilbudt, ha vært. Alle flaggene, alle faklene, alle manifestasjonene: slik må det ha virket."
Visst är det ett kontroversiellt resonemang, och kanske en lite egocentrisk reaktion på en olycka som drabbat otaliga människor med mycket större katastrofkraft.
Men också tänkvärt i en tid när inte bara fasansfulla händelser av allmän betydelse utan också vilken trivial kändisdöd som helst, i en trafikolycka eller självförvållat av läkemedelsmissbruk, kan störta folkmassor i de mest innerliga frosseridemonstrationer av underhållningssorg. Det sörjande vi:ets självtröstbeteende besitter en enorm kraftpotential, på gott och ont, och det måste vara legitimt att åtminstone påminna om det här.
Som finländare kan man ändå tycka att norrmännen, inte minst statsminister Jens Stoltenberg, verkade ganska medvetna om möjligheterna och riskerna i den kollektiva sorgeutlevelsen.