Wilhelm Kvist: På livets höst

Turner, Monet och Twombly. De två förra har vi nog hört talas om, men vem är Twombly? Det är en typisk reaktion på Moderna museets utställning i Stockholm med tre konstnärers sena verk som Dan Sundell recenserade i Hbl 26.10. Det anmärkningsvärda med utställningen tycks vara kombinationen, att tre konstnärer från tre århundraden ställs ut sida vid sida.

Man kan naturligtvis fråga sig vad som motiverar att Turners suddiga landskap kombineras med Monets näckrosor eller Twomblys gälla färger och sextiotalistiskt aggressivt pubertala linjer. Men upplägget är inte konstigare än det upplägg som utgör ett vanligt konsertprogram på symfonikonserterna varje vecka: nytt kombineras med gammalt och Beethoven spelas före (eller efter) ung finsk kompositör.

Om vi vänder på steken kunde vi förstås fråga oss varför den som gillar Mozart förväntas gilla Messiaen, eller den som gillar Stravinsky förväntas gilla Schumann. Kanske handlar det inte enbart om vad publiken gillar, utan om att erbjuda oväntade kombinationer, oväntade konstupplevelser. Det är därför som utställningen på Moderna prisas.

På Moderna museet har man valt att fokusera på de tre konstnärernas sena stil, men vad är det som definierar den? I alla diskussioner om sen stil finns en tanke om att de sena verken är de mest mogna och att konstnärerna är som bäst i sin sena stil. Men stämmer det? Skrev faktiskt Beethoven sina bästa verk som döv och hade han blivit lika hänsynslös om han inte hade tappat hörseln? Kan man tala om en sen stil i Mozarts eller Schuberts fall, då ena dog som 36-åring och andra som 31-åring? Hade Mozarts Rekviem eller Schuberts sista pianosonater bara blivit milstolpar i karriären om de hade fått leva tjugo år till?

I Richard Strauss Vier letzte Lieder som han skrev som 84-åring går det säkert att tala om en sen stil, men när inleds den? Levde Strauss med en sen stil under sina trettio sista levnadsår, ända sedan Rosenkavaljeren som han skrev som 55-åring?

Och hur är det med Björk, en av popvärldens mest ambitiösa artister, vars senaste skiva recenserades nyligen. Börjar hon komma in i en sen stil som helt enkelt inte går hem hos recensenten i dag, men som kommer att uppskattas som konstnärligt vidunderlig om några årtionden?

Alla konstverk föds vid en viss tidpunkt och tas emot vid ett visst tillfälle. Tänk om samtiden helt enkelt inte är mogen, på samma sätt som vi inte var redo för Turner, Monet och Twombly?

Wilhelm Kvist är musikredaktör. En version av artikeln publicerades i Hbl 26.10.