Kaj Korkea-aho: Tro, hopp och förlag

Att skriva en bok är som att vara troende. Man satsar allt man har på ett kort, låter beslutet genomsyra ens liv, offrar tid och energi, biter ihop när man tvivlar och längtar hett till den dag då slutet ska komma så man får frid och lön och tid för nåt annat kul, kanske spela harpa?

Refuseringsbrevet kommer som en teori om naturligt urval, som en rak höger från Satan själv. Beskedet krossar en fullständigt, insikten om att man alltså haft fel hela tiden. På ett enda fruktansvärt ögonblick vänds saligheten i tomhet, hoppet i intighet, stoltheten i kränkt och lamslående chock. Allt har varit fåfänglighet.
När det händer behöver man snabbt allt hopp man kan få. Den troende uppfinner Intelligent design, och för den refuserade författaren finns egentligen bara ett halmstrå kvar. Att pröva sin bok vid ett annat förlag. Lektörer är visserligen professionella, tänker man, men de är också människor, med bättre och sämre dagar. Hade Decca varit det enda skivbolaget i England i början av 1960-talet hade Beatles aldrig fått skivkontrakt och så vidare.

Jag refuserades första gången som 11-åring, andra gången som 18-åring och tredje gången som 21-åring. Vid samtliga tillfällen sände jag först manuset till ett av de två stora förlagen,  väntade några månader, örfilades av djävulen, men tog mod till mig och sände sedan samma manus till det andra stora. På nåt sätt var det alltid enklare att acceptera det andra negativa beskedet. Och den konstruktiva kritiken i refuseringsbreven var en lärorik skola, en bitter men nykter skrivhandledning om man så vill.

Jag gav aldrig samma manus fler än två chanser. De små förlagen intresserade mig inte. Jag må ha varit en ytlig ung man, men alltför många tveksamma omslag, mystiska fontval och skrivfel på bakpärmar fick mig kallt att endast räkna med de två stora. Sverige kändes inte rätt, och varför skulle de intressera sig för betraktelser om österbottnisk vardag?

Nu är hoppet i vågskålen då vi bara ska ha ett enda stort svenskspråkigt förlag i Finland. Orsakerna är ekonomiska och därför onödiga att tvista om. Känslor är känslor, siffror är obestridliga. Förlagsbranschen ser ut att vara en god bit på väg in i samma kris som musikbranschen i början av 00-talet, och om tio år lär vi nog inte känna igen mycket av det system vi har nu, även om böckernas Spotify – biblioteket – funnits länge redan.

Jag är så pass sekulariserad att jag tror på att acceptera verklighetens omständigheter och krav. Samtidigt tror jag det är viktigt med hopp. Jag tror starkt på att bra berättelser alltid kommer att vara efterfrågade. På att det för den smalare litteraturens del aldrig någonsin funnits så goda möjligheter att nå sin publik som via webben. Och så hoppas jag på väckelse bland bokläsarna. Extas brukar gå i cykler.