Henrik Jansson: De mytiska småförlagen

Som författare är det svårt att ta emot nyheten om Schildts och Söderströms fusion med annat än ett spontant obehag. Det är förstås aldrig bra om de viktiga utgivningskanalerna blir färre. Och än värre om de blir så få att man kan tala om ”nästanmonopolet”.

Samgången, sägs det, är en ekonomisk nödvändighet, och möjligen finns det ett korn av sanning i det påståendet. Dessvärre säger erfarenheten att ett agerande enligt principen ”ekonomisk nödvändighet” aldrig inneburit något annat än ett försämrat läge för kulturen. Också nu kommer utgivningen av allt att döma att skäras ner, på kort sikt kanske måttligt men på längre betydligt mer.

När jag hämtat mig från den första chocken kände jag en spontan – möjligen självisk – lättnad över att inte på länge ha känt mig beroende av de större förlagen.
Jag har i många år levt ett småförlagsliv som passat mig utmärkt. Via de här utgivarna har jag småningom fått min publik, och hittat en trygghet i rollen som yrkesförfattare. Den jag aldrig hade så länge jag gav ut böcker på ett av de förlag som nu ska sammangå.
Och eftersom skrivandet blivit en livsstil ser jag också många fördelar med att via de mindre förlagen ha fått bättre överblick över utgivningsprocessen som helhet. Åtminstone har det inneburit att jag i högre grad kunnat vara med och påverka besluten.

Så visst kan de mindre vara ett gott alternativ. En annan sak är att deras ansvarsområde i och med Schildts och Söderströms samgång i praktiken alltför kraftigt kommer att öka.
Det är svårt att tro att nästanmonopolbolaget i sin utgivningsprofil kommer att ge rum för någon nämnvärd mängd smal litteratur. Och att de mindre då står inför enorma utmaningar, samtidigt som resurserna knappast ökar, kan visa sig bli en omöjlig ekvation.

Det går inte i längden att förlita sig på att de alltid ska orka städa upp efter partyt.

Man kan möjligen fråga sig om det till och med är lite orättvist att ett dominerande förlag ska ta hand om den mer inkomstbringande utgivningen medan de för litteraturens fortlevnad nödvändiga trend- och normbrytande verken hänvisas till de mytiska ”småförlag”, av vilka många existerar enbart tack vare oavlönade entusiaster.

Och så kan det vara allt skäl att påminna om att de olika mindre förlagen faktiskt också har egna utgivningsprofiler, en sak som lätt glöms bort: i litterära diskussioner klumpas de ofta ihop som ”småförlagen”. Men hur som helst: också dessa mytiska ”småförlag” måste försöka överleva. Och också de människor som jobbar med deras utgivning, entusiaster eller inte, behöver bröd på bordet.

Det går inte i längden att förlita sig på att de alltid ska orka städa upp efter partyt. Och tro att den finlandssvenska litteraturen ändå ska må och utvecklas som förut.
För om det ännu möjligen kan finnas utrymme för en högre utgivningströskel, så finns det definitivt inte för någon mindre mångsidig kontroll av var och hur den sätts.

Henrik Jansson
Skribenten är författare samt litteratur- och musikkritiker vid Hbl.