Peter Al Fakir: Folkkär rasism

Nu har de tokiga svenskarna varit i farten igen. Detta ängsliga folk. Efter femtio år pensioneras kinagubben på Fazers förpackningar. Godiset säljs tydligen inte i Finland, men en liknande salt debatt rasade när ”lakritsflickan” gick i graven 2008. Godisen är de samma, men figurerna och reklamen ändras.

Varför just karikatyrerna av asiater levt kvar längre än andra rasistiska representationer kan man diskutera, kanske har vår känslighet för vad som kan uppfattas som kränkande blivit mer utvecklad – eller just ängslig. Eller så är fördomarna kring asiater ofta mer positiva, som gör att de inte sticker i ögonen på samma sätt hos folk.

Men även positiva fördomar kan vara rasism, eftersom de bäddar för en alienation av ”den andre” och skapar dikotomier. Det tycker åtminstone alla de personer som ringt och klagat hos Fazer.
Det var en krönika av Patrik Lundberg i Helsingborgs Dagblad som satte igång godisrevisionen, som nu hotar att spilla över på China teatern, kemtvättar och kinarestauranger. I starka ordalag berättar han om hur ledsen och kränkt han blir när folk skriker kines efter honom, eller retar honom för att han har en kamera runt halsen. Visst, steget är långt från den flagranta rasismen i amerikanska södern, eller tredje rikets folkmord. Men krönikan blev ändå en väckarklocka som gjorde att Fazer drog in Kinagodiset snabbare än vad det går att säga tjingtjong.

Detta har retat gallfeber på folk som tycker att företaget och Lundberg överreagerar. Det har startats Facebookgrupper för att rädda kinapuffarna, och särskilt på hemsidor knutna till Sverigedemokraterna har diskussionerna gått heta. Dessa personer som redan känner hur det ilar i kroppen när man säger politiskt korrekt har fått vatten på sin kvarn, och i vissa fall sympatier från vanliga konsumenter som blivit ledsna när folkkära förpackningar plockats bort från butikshyllorna.

Kolonialprodukter och varor har ofta sålts med för tidsandan typiska tecken. Även om de värsta bilderna på leende slavar på tvålarna försvunnit, säljs fortfarande till exempel tobak med indianansikten, (månne är det nästa förpackning som ”ryker”)? Det är lätt att förstå varför ”negerboll” kan uppfattas som kränkande, men Kinagodisets streckgubbe med sneda ögon ter sig ganska oskyldig i sammanhanget. I finsk kontext verkar debatten och svenskarna rentav lite löjliga, åtminstone sett till kommentatorsfälten på hbl.fi. Man glömmer dock att karikatyren är skapad i en kontext där rasism låg till grund för politiska beslut, och där ”kulie” och ”gula faran” var vanliga begrepp.

Frågan blir i slutändan om det är här man ska lägga krutet i kampen mot den strukturella rasismen och förtrycket. Har de svarta fått det bättre för att negerbollen bytte namn till chokladboll? När samhället och populärkulturen rensas på sina fördomsfulla stereotyper är det också lätt för politiker att slå sig för bröstet och hävda att nu är rasismen utrotad. Faran är att rasismens förpackning förändras men innehållet är det samma. Fazer vann några enkla pluspoäng genom att reagera snabbt på kritiken. Det är trots allt lättare att skrota en nidbild på en plastpåse, än att göra något som verkligen förändrar sakers tillstånd.

Jag hade hellre sett att Fazer tog in fler negerbollar, kinapuffar och lakritsflickor i styrelsen för företaget. Sett till namnen är det en ganska homogen skara män. Inte bara saknas utlänningar, men i ett företag som har över 75 procent kvinnor anställda, borde det finnas plats för åtminstone en kvinna i ledningen.