Kaj Korkea-aho: Bögarnas fel

Det stormar kring den svenska humorgruppen Grotesco, som efter ett framträdande i teveprogrammet Allsång på Skansen under Prideveckan i Stockholm dragit på sig en polisanmälan för hets mot folkgrupp. Anmälan gäller deras kultförklarade låt Bögarnas fel, som gruppen framförde i direktsändning, utklädda till väckelseförsamling med komikern Henrik Dorsin i spetsen som lismande predikant med ”mycket moral, så mycket att det är dubbelmoral”. Låten är en trallvänlig historia där de homosexuella ställs till svars för allt som är dåligt i världen, allt från krig och diktaturer till oförsonliga lapplisor och stela leder.

Det intressanta är att det inte är Livets Ord eller någon dylik organisation som tagit illa upp och ligger bakom polisanmälan, utan en tevetittare som tagit sången på fullaste allvar. Ironi och satir kan i vissa fall givetvis vara subtil, men i det här fallet handlar det inte bara om att någon har missat målet, någon har verkligen lyckats missa hela planeten.

Jag minns uppståndelsen kring radioprogrammet Café Satan som sändes sommaren 2000 i Radio Extrem.

Det är i och för sig inget nytt. Jag hörde det inte själv då det begav sig, men jag minns uppståndelsen kring radioprogrammet Café Satan som sändes sommaren 2000 i Radio Extrem. De arga rösterna var många, insändarna ännu fler, och mot alla odds blev sommarprogrammet med det strategiskt valda namnet till och med en regeringsfråga. De klipp från programmet som jag senare hittat på nätet visar en ironi som varken är lika tydlig eller omedelbart roande som hos Grotesco, men att det är fråga om ironi är bortom allt tvivel.

Ironin är ett av alla skribenters, debattörers, kritikers och humoristers mest användbara arbetsredskap, och när den faller rätt är den ett mycket effektivt sätt att få fram en ståndpunkt eller ett budskap. Ironi kan få oss att se tydligare, att genomskåda det vi vant oss vid som normalt. Den visar färgerna i det gråtrista, humorn i det kvävande allvaret, den avslöjar människor och verkligheten – gör dem absurda och i bästa fall mer lätthanterliga. En krydda minsann, och kanske är ironin till och med en fullt legitim livsstrategi?

Kanske borde man samtidigt införa smileys i tidningsspråket, så folk ska veta hur nyheterna ska tolkas?

Ironin är dock som fyrklöver – man måste hitta den själv för att få del av lyckan. Att det är för svårt för en del vuxna människor ännu 2011 är beklagligt, och förstås orsaken till att man i både Holland och Frankrike talat om att införa ett nytt skiljetecken i skriftspråket, ett sorts vågformat utropstecken som ska markera att en mening är ironisk, precis som frågetecknet avslutar våra frågor.

Kaj Korkea-aho är författare.