Anna Anka, nära dig

Vissa människor har ingen självbevarelsedrift. Till dem hör den där pyttelilla klicken av finlandssvensk överklass som alltid, med mardrömslik envetenhet, ploppar upp beredd att göra bort sig – oss! mig! – när finlandssvenskarna skall uttolkas för omvärlden.

”Citymarket säljer kläder för vanliga människor” upplyser Anna sina väninnor. Och Elisabeth hakar på: ”Det finns ingen estetisk mening i det. Det måste vara priset ... eller sen är det bara lätt att köpa allt på en gång, mjölk och sånt. Man glömmer estetiken, den har ingen inre betydelse för en sån människa. Och det finns massor av människor som när de klär på sig såna kläder bara har dem på sig! [låter förfärad]. De tänker inte ens på hur de klär dem, de har ingen glädje av hur de klär sig.”

Anna och Elisabeth (pseudonymer, gissar jag) ingår i en av 26 finlandssvenska fokusgrupper som sociologerna Keijo Rahkonen ochRiie Heikkilä intervjuat för en studie av smak och kulturellt kapital bland finlandssvenskarna.

Jag orkar inte föreställa mig vad de sex damerna i 45–55-årsåldern, med lägenheter på 200–400 kvadratmeter i de dyraste delarna av Helsingfors, hade föreställt sig att skulle bli resultatet när de släppte in sociologen Heikkilä på en av sina väninneträffar för att banda ett samtal om ämnet smak. Tänkte de att de skulle göra världen en tjänst genom att dela med sig av sina estetiska omdömen? Eller trodde de, arma fån, att intervjuaren skulle uppfatta dem som klädsamt självironiska i de extremaste svängarna? Fattade de inte att man inte kan vänta sig barmhärtighet och finstilt humor av en sociolog som vittrar ett byte att driva in i sitt forskningsprojekts Bourdieu-kategorier?

Eller är det så här det är att ha varit, vara, och räkna med att förbli rik – att man verkligen inte bryr sig om hur man ter sig i omvärldens ögon?

Resultatet blev, sett med vanliga dödligas ögon, förskräckligt. Här har vi våra egna motsvarigheter till de svenska Hollywoodfruarna Anna Ankaoch Maria Montazami (fast Montazami är helt klart snällare). De framstår som ytliga, triviala i sina kulturpreferenser och därtill elaka. Artikelskribenterna verkar riktigt förvånade över hur elaka. Damgruppens ”smak” som de själva definierar den handlar enbart om estetik, aldrig om uppförande, och används som ett redskap för att knivskarpt skilja ut ”de andra” – de som ”glömmer estetiken”.

När gruppen går i gång ordentligt på ämnet dålig smak, konstaterar Heikkilä & Rahkonen med häpen förtjusning, så riktar sig dess ogillande mot "praktiskt taget varje tänkbar annan grupp", från "vanliga människor" till ryska nyrika turister, finnar, samt andra finlandssvenskar inklusive de egna släktingarna. Jag kan föreställa mig hur intervjuarens hjärta hoppat av glädje när en av damerna gjorde en kräkgest för att riktigt klargöra hur illa hon tycker om folk som klär sig smaklöst. Man förnimmer den kvillrande upphetsningen bakom den avmätta sociologiska formuleringen: ”... det här kommer väldigt nära det Bourdieu avser med 'visceral intolerans' gentemot andras smak.”

Smak är ett knepigt samtalsämne särskilt om man talar om andras habitus och konsumtion, inte om konst. I en sluten krets kan vi alla låta nedriga ibland. (En sociolog med bandspelare ingår alltså inte i min definition av en sluten krets.) Hade de här kvinnorna fått tala om något annat – sina barn, sina tankar om döden, sin mamma – hade de förhoppningsvis framstått i en något bättre dager. Som det nu blev, kan man bara med ett finlandssvenskt tantuttryck konstatera att ”nog måst man ju skratta men int är det roligt”.

Jag väntar med bävan och intresse på att få ta del av Rahkonens och Heikkiläs analyser av de övriga 25 finlandssvenska fokusgrupperna. Det kan bara bli bättre.

Artikeln "It is not a matter of taste ..." publicerades i tidskriften European Societies 13:1, i december 2010. Anna Anka och Maria Montazami kan man kolla in på Fyran och Liv fram till mitten av april, i serien Ruotsin miljonääriäidit.