Parkeringsruta för tiotusentals euro, någon?

Men det är inget skämt. Förslaget är att staden på det sättet skulle understödja de privata aktörer som vill få ner kostnaderna för att bygga en parkeringshall där. Stadsdirektör Hannu Penttilä säger nämligen att Hagnäsområdet behöver livas upp. Det här ska ske med fyra hundra parkeringsplatser under torget.

Otso Kivekäs (Gröna) kommer i sin blogg med en angelägen poäng: 400 p-platser är bara en droppe i havet jämfört med hur mycket människor som rör sig i Hagnäs på andra sätt. 14 000 personer använder metrostationen dagligen, tiotusentals använder bussarna och spårvagnarna. Den planerade tågbanan Centrumslingan beräknas ha 80 000 passagerare som stiger av och på i just Hagnäs. Men 400 parkeringsplatser ska liva upp området?

Jag är så himla trött på beslutsfattare som ännu år 2013 får det att låta som om bilisterna ensamma har ansvar för att hålla i gång kommersen i den här staden. Parkeringsplatserna som aldrig får kicken från paradplatsen Salutorget. Bristen på gågator i centrum. Mängden dyra parkeringsplatser som får kvadratmeterprisen i nya bostadsområden att skjuta i höjden. Och de ständigt växande underjordiska hålen med parkeringshallar och nu ännu Centrumtunneln som vägrar dö, för att privata aktörer på allvar tror att den kan minska på bilköerna i Helsingfors. (Det gör den inte, flaskhalsarna bara flyttar till andra delar av staden. Nya parkeringsplatser och trafikleder, må de vara underjordiska, gör ingenting för att minska trafiken, tvärtom.)

På andra håll i Europa ger bilfrihet flanörvänliga städer med plats för både människor och kommers. Men här ska vi satsa på bilisterna. Och samtidigt göra det byråkratiskt svårt för den som vill satsa på en kiosk eller en uteservering för att liva upp våra gator och torg. För att inte tala om hur svårt det är att ställa ut några citycykelställningar med reklam på.

Så undrar jag också om det att man äger en bil gör att man har starkare röst. Kollektivtrafik- och cykelledsprojekt på huvudtrafikleder som Mechelingatan, Helsingegatan och Runebergsgatan hotas av att invånare går upp på barrikaderna för sina bilplatser. Ändå är antalet bilar parkerade längs en gata verkligt litet jämfört med hur mycket människor det bor och dagligen rör sig där.

Bilarna har inte alltid dominerat stadsbilden. Före deras erövring tyckte Helsingforsborna att det gick bra att promenera till butiker, skolor och postkontor. Man utnyttjade och understödde sin närservice. I dag kan samma invånare högljutt kräva parkeringsplats och nästa dag undra vart kvartersbutiken försvann.

Helsingfors har Europas långsammaste spårvagnar och kan ännu inte skryta med cykelsatsningarna. Men det händer saker. De planerade satsningarna på cykelleder och en snabb och smidig kollektivtrafik ska få fler att inse att de inte behöver ha bil i innerstan. En annan satsning kunde vara att stödja närservicen. Minska på storhandlandet utanför staden och satsa på det dagliga småhandlandet i närbutiker. Områden kunde kanske livas upp genom ett större stöd till småföretagarna som ska locka kunder, i stället för ett stöd till helt oproportionerligt dyra parkerings- och tunnelprojekt?

Dessutom...

Nästa vecka kommer metropolutredningsgruppens uppdaterade versioner av de tre modellerna för hur huvudstadsregionen ska se ut, och dessutom en rekommendation för vilken av modellerna som är bäst. Trafikfrågan är bara ett av problemen som behöver lösas med tätare samarbete i regionen.