Sandlåderegler för vuxna

För att få slut på hatpratet måste vi börja säga stopp åt vuxna lika lätt som vi säger åt små barn som beter sig illa i sandlådan.

– Hur gammal är du riktigt, har någon neger gjort dig på smällen?

Orden skriks ur en äldre dams mun på en loppmarknad i Helsingfors. De riktas mot en mamma med barnvagn. Mammans unga ålder och barnets mörkare hudton provocerar tydligen. Min vän som ser på berättar hur alla omkring tittar ner i golvet tills hon själv går fram och artigt men bestämt upplyser tanten om att hennes beteende är helt osakligt och att hon gärna får promenera vidare. Damen stirrar bestört på henne och kilar i väg.

För lite över ett år sedan uppmärksammades då 14-åriga Rebecka Holms insändare i Hbl stort. Hon skrev om rasismen i Helsingfors. Om hur hon i fullsatta metrovagnar kan bli kallad för apa och negerjävel utan att en enda av alla de vuxna människorna omkring henne lägger sig i. I slutet av december skrev Umayya Abu-Hanna om samma hat som hennes treåring får möta och som fått henne att flytta bort härifrån.

Ett par dagar efter lopptorgsincidenten kablas nyheten om dubbelmordet i Köklax ut. Två unga människor har dödats i ett nattligt gräl i en lägenhet i Esbo. Grannar som intervjuas av journalisterna nästa dag undrar om de kanske borde ha ringt polisen när de vaknade på natten och hörde skrik och bråk och en kvinna som bedjande skrek "Sluta!".

Fallen har inget att göra med varandra och nej, det är inte så enkelt att ett polissamtal hade räddat livet på de unga. Men ja, varje människa som hör våldsamma gräl hos sina grannar ska lägga sig i. Varje människa som ser osakliga påhopp på stan ska också lägga sig i. Precis som vi gör när små barn börjar slå eller stjäla spadar i lekparkens sandlåda: vi ska säga stopp. För också många vuxna behöver upplysas om att det finns regler för hur man beter sig i samhället, bland folk, mot medmänniskor.

Självklart kan det vara svårt att gå fram till någon vuxen som är ful i mun och dessutom stor, stark och kanske berusad. Men alla de som obehindrat släpper hatord ur sin mun är inte alls stora, starka och berusade. Många är svaga och eländiga. Varför skulle de annars ha behov av att häva sig med fula ord åt unga flickor på loppmarknader och i kollektivtrafiken?

Det har varit mycket tal om näthat och om att anonymiteten matar de fula ord folk spyr ur sig i bloggar, webbkommentarer och hatmejl. Säkert handlar det delvis om anonymitet. Men det handlar nog också om att så få orkar stå emot. Det är lättare att rycka på axlarna, att inte läsa, än att säga ifrån. Likadant är det ute på stan. Det är lättare att låtsas att man inte hörde och på sin höjd möta offrets blick med medlidsamhet.

Loppisdamen min vän fick tyst på hade kanske aldrig blivit upplyst om vett och etikett förr. Kanske hon tänker sig för nästa gång hon är på väg att vräka sitt ursinne över en främmande människa. Kanske inte. Men åtminstone behövde inte just den unga mamman stå ensam med hatet. Minns Rebecka Holms ord: "Det är den mest fantastiska känslan i världen när någon som man inte känner ställer upp för en. Den värsta känslan är då ingen säger något."

Om ingen upplyser mobbarna om att de beter sig illa är risken stor att de tror att alla håller med dem. Tystnaden tolkas som med medtyckande. Tystnaden matar hatet. Därför måste vi alla lägga oss i. Allt annat är bara fegt.