Mikael Jern: Googleburgare – nej tack!

Under sommaren har två nyheter som behandlar synnerligen futuristisk matlagning varit framme i massmedia.

Den första handlar om en pizza som skrivs ut med 3D-printer och den andra om en hamburgerbiff som växt upp i ett laboratorium. Båda är spännande innovationer men åtminstone för undertecknad verkar de vara ett tecken på något annat – hur den moderna människan vill bort från den oberäkneliga naturen och in i en teknisk miljö där vi till synes kan styra allt.


Den utskrivna 3D-pizzan skall visserligen inte ätas här på jorden om den blir verklighet. Det handlar i stället om att ett företag i Texas fått finansiering av rymdstyrelsen NASA för att utveckla en prototyp till 3D-printer som kan skriva ut bland annat pizza. Tanken är att skrivaren kanske skulle kunna användas till att skapa aptitliga matportioner under långa framtida rymdfärder till Mars. Men firman som skall göra prototypen har större visioner än så. Enligt företaget kommer varje framtida kök att ha en 3D-matprinter och matsvinnet kommer att minimeras eftersom skrivarna bara tillverkar den mängd mat som behövs. Behållarna med ingredienser skall vara näringsmässigt optimerade och ha en hållbarhet på 30 år. Och slutklämmen är att 3D-printern genom nytänkande skall hjälpa oss att klara av att föda jordens framtida befolkning på 12 miljarder.

Den andra matinnovationen handlar om en in vitro hamburgerbiff som kommit till i ett laboratorium vid universitetet i Maastricht. I praktiken har biffen kommit till genom att forskare isolerat stamceller ur muskelvävnaden på två köttnöt (raserna var Belgian blue och Blonde dÁquitaine som information för insatta läsare). Bland annat genom elektrisk stimulans och rätta näringslösningar har stamcellerna sedan vuxit till sig till muskelfibrer som i slutändan var tillräckligt många för att bli en hamburgerbiff. Projektet har delvis finansierats av Sergey Brin som är en av Googles grundare vilket gett upphov till smeknamnet "googleburgare”.

Som sådant är detta fråga om intressant grundforskning. Det som däremot inte känns bra är den del av diskussionen kring projekten som nu tror sig rädda världen. I pressmeddelandet från Maastricht om den syntetiska köttbiffen målar forskningsledaren Mark Post upp visioner om att vi på detta vis kan röja väg för en matproduktion som inte belastar miljön. I ett ledarstick i Svenska Dagbladet talar Siri Steijer om att vi nu kan äta kött utan att något dött och om hur vi på detta vis löser både etik- och miljödilemmat.

Det som glöms bort i vurmen för 3D pizzor och googleburgare är att råvarorna till dessa också skall komma någonstans ifrån. Att tillverka näringslösningar för köttframställning i laboratorier kräver också naturresurser. Det är endast fotosyntesen i växterna på åkrar och betesmarker eller hos algerna i haven som tillför något nytt till vår näringskedja. Viktigare skulle det vara att sätta forskningsmedel på att utveckla det riktiga jordbruket i en hållbar form.

Mikael Jern är agronom och jordbrukare.