Fritjof Sahlström: Lagutskottet drar på sig handskarna

Under hösten och vintern har jag och många andra läst och sett filmatiseringen av Jonas Gardells romansvit ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Vi har pratat om hur mycket som har hänt sedan 1990-talet. Homosexuella kan träffas öppet, det är okej att Pekka Haavisto lever med Antonio, och Jonas och hans partner Marc Levengood är folkkära ikoner i Sverige.
Det har blivit bättre, har jag tyckt. Ända tills i torsdags. Då satte sig Finlands riksdags lagutskott sig ner för att diskutera om man skulle börja behandla ett förslag från 76 riksdagsledamöter om att införa en könsneutral äktenskapslag i Finland. Det var dags att bestämma om vi, i frågor om kön och jämställdhet, vill vara tillsammans med Ryssland, Polen och Ukraina, eller med Sverige, Norge och USA.

Östalternativet, blev det. Inte för att det var det man röstade om, beslutet handlade bara om man skulle ta upp förslaget till behandling eller inte. Det skulle man inte, bestämde representanter för Sannfinländarna, Centern, Kristdemokraterna och Samlingspartiet. En rösts övervikt och så var det klart. Dags för en kaffe, innan nästa motion kanske man tänkte, vad vet jag?
Så här dagarna efter är det just det jag fortfarande inte gör, varken vet eller förstår. Förslaget var inte särskilt radikalt. Formuleringen ”en kvinna och en man” skulle ersättas med ”två personer”. Det här skulle innebära att samhällets juridiska reglering av äktenskap inte tar ställning till kön. Lika lite som till hudfärg, vikt eller andra saker som samhället inte menar är av relevans för äktenskap. Den nya lagen skulle ur samhällets perspektiv möjliggöra gemensamt efternamn, och ge juridisk möjlighet till adoption.
Det hade ingenting med kyrkvigslar att göra, kyrkorna får bestämma själva vem som får gifta sig och inte. Inte heller med avseende på adoption skulle förslaget ha tvingat fram förändringar, det är fortfarande adopterande länders myndigheter som bestämmer om det. Det enda det handlade om var att riksdagen, vårt eget demokratiska och icke-religiösa parlament, skulle ha getts möjligheten att diskutera en könsneutral äktenskapslag.
I stället valde ordförande Anne Holmlund och de åtta andra i majoriteten att rösta enligt sin egen övertygelse. Det har de rätt till. Men en sak måste ändå sägas rakt ut: oavsett hur den motiveras är det en övertygelse som inte drivs av tolerans och öppenhet, utan av en idé om sexuella preferensers olika värde inför lagen. Inför de homosexuella drog utskottsmajoriteten på sig de avståndstagande gummihandskar många av oss trodde vi lämnat bakom oss. Och inte för att torka tårar, utan för att se till att den dörr som många andra västerländska länder öppnat förblir stängd på den här sidan Östersjön.

På sikt kommer det inte att gå att hålla emot. Sociala medier skriver inga lagar, men de tiotusentals som på bara några dagar stött medborgarinitiativet ”Tahdon 2013” på Facebook visar att de som förlorade i den här omgången kommer att vara de som kommer att få sista ordet om äktenskapslagen. Inte i vår, knappast inte ens i år, men snart.
Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.