Anu Koivunen: Forskning i regeringens regi

Fallet Pekka Himanen synliggör den råa makt som en regering besitter men gärna förtiger. Finlands Akademi anser sig vara tvungen att delta i finansieringen som går emot alla dess principer, Tekes har frågor, men statsministern har bestämt sig: det är med forskningsmedel men utan sedvanlig konkurrens och evaluering som Himanen skall författa visioner för Finlands framtid.
Det är många som är upprörda, och av goda skäl. Det är en sak om en partiledare återkommande anlitar en favoritförfattare, med eller utan forskarmeriter, till att författa pamfletter som hjälper i att sälja politiken in till väljarna. Men att i egenskap av statsminister göra detta och kalla det för forskning – med begreppets associationer till peer review-kontroll– är ett hån mot forskarsamhällets regler.

Emellertid är det inte första gången som statsrådets kansli beställer forskning. Snarare kan vi tala om ett ytterligare fall av landets sed. På sätt och vis går Katainen Esko Aho i fotspår. År 1993 tillsatte Aho en arbetsgrupp som skulle kartlägga ”Finlands mentala tillstånd och framtid”. Den leddes av filosofiprofessor Ilkka Niiniluoto. Ursprungligen beställdes dock ”medborgarinlägg”, inte forskning, trots gruppens bastanta akademiska meriter. Under åren som gått har gruppen i olika skepnader avhandlat även Europas och världens tillstånd och framtid.
Det är framför allt historisk forskning som staten aktivt beställt. Så som professor Seppo Hentilä konstaterat har Finland genom detta utmärkt sig i internationell jämförelse. Att staten initierat och förlagt stora forskningsprojekt utanför vetenskapssamfundet är anmärkningsvärt.
Statsrådets kansli har ansvarat för projekt som utgivningen av J.V. Snellmans Samlade arbeten (1992–1998) men även för omfattande studier i själva statsmaktens väsen, förvaltningshistoria och presidentbiografier.
Politiska beslutsfattare har aktivt format historiepolitik genom projekt som Det röda Finlands historia 1–5 (1981–1986) och dess ”mothistoria”, Itsenäistymisen vuodet 1–3 (1992–1993) samt det uppmärksammade projektet Krigsdödade i Finland 1914–1922 (1998–2003) som Paavo Lipponen sjösatte som statsminister. 

Det är god och viktig forskning som ofta producerats av högt ansedda forskare, men principfrågan kvarstår: vad innebär forskning i statens regi? Frågan är högaktuell då regeringen just nu förbereder en totalreform av statens forskningsfinansiering. Vad händer då forskning definieras som ”en strategisk resurs för samhällsutvecklingen och det samhälleliga beslutsfattandet” (Aftonskolan 10.10.2012)? Nu föreslås hårdare politisk styrning av forskningsmedel samt en årlig budget på 30 miljoner euro – mer än Finlands Akademis strategisk programfinansiering för tillfället – till forskning som stödjer regeringsprogrammet.
Som Anu Silfverberg och Johanna Vehkoo i sin utmärkta Longplay.fi-artikel om Pekka Himanen påvisar är inte fallet att betrakta som ett undantag utan snarare som en träffande bild av samtidens syn på makt, pengar och forskning.
Anu Koivunen är medieforskare och professor vid Stockholms universitet.