Vakta i Europa

Kanske har jag fel, men försvann inte nyheten i det allmänna sorlet?
I förra veckan krävde den ungerske parlamentsledamoten Márton Gyöngyösi, en ledande politiker inom det högerextrema partiet Jobbik, att regeringen skulle upprätta listor över judar som utgör ”en nationell säkerhetsrisk”.
Varför stannade inte det politiska livet i Europas huvudstäder upp? Hur kunde arbetet fortsätta som om inget anmärkningsvärt hänt eller sagts?
Kanske för att Europa har vant sig.
I Ungern utser Jobbik romer och judar till syndabockar.
I Grekland utsätts invandrare för våld, och partiet Gyllene gryning flirtar oblygt med nazistiska symboler. ”För dem som förrått det här landet är det dags att vara rädda. Vi kommer”, varnade partiledaren efter valet i maj.
Rädslans tid i Europa.

I Sverige diskuterar statsvetare om frustration över den ekonomiska situationen och en våg av varsel kan vara förklaringen till Sverigedemokraternas framgångar. SCB:s senaste opinionsundersökning visar att partiet skulle få 7,9 procent av rösterna om det var val i dag.
Inga järnrör, inga nedsättande kommentarer eller knuffar från partiföreträdare lär avskräcka partiets hängivna sympatisörer. Inte heller orden till komikern Soran Ismail: ”Det är inte ditt land, det är mitt land.”
Sveriges Radio rapporterade häromdagen att högerextremisten Curt Linusson inom kort tar plats i Lidköpings kommunfullmäktige. Han företräder Svenskarnas parti – ett betydligt mer extremt parti än SD.
Daniel Poohl, chefredaktör för Expo, sade i Ekot: ”Vad vi pratar om är ett nazistiskt parti som är det första efter andra världskriget som tagit plats i svenska församlingar. Det är en nyhet och en verklighet som försvunnit på grund av Sverigedemokraternas framgångar.”

Populistiska, nationalistiska och protektionistiska stämningar gör sig påminda i den europeiska krisens spår – en utdragen lågkonjunktur kan visa sig vara en farlig grogrund.
Så hur kan motståndskraften byggas upp? Hur möta de partier som ger enkla svar på svåra frågor, eller som vill utse syndabockar?
Tänk om Europas klokaste och mäktigaste politiker lyckades inge tillit, om utrymmet för rädsla och grupptänkande kunde minskas genom positiva visioner som grundar sig på en medborgartanke och respekt för individen. Tänk om européer kunde tro på framtiden.
Och tänk om vi samtidigt kunde lära av historien. Att förskjutningar i lagar och värderingar kan ske med närmast omärkliga steg, att dehumanisering är möjlig.
År 2010 föreslår en ungersk parlamentariker att regeringen upprättar särskilda listor över judar.
Nyheten har flimrat förbi. Allt måste få vara stilla ett slag. Jag plockar fram Och i Wienerwald står träden kvar, Mannen utan öde och En tysk mans historia.
Kanske ett svar. Tydliga röster, befriade från hat.
Tiina Meri är egen företagare och har tidigare varit ledarskribent på bland andra Sydsvenskan, Östgöta Correspondenten och DN.