Klok på politiken

Vi vill gärna finna dem bland tongivande politiker – ansvarstagande personer som har hjärtat på rätt ställe och som hunnit göra en rad livserfarenheter. Demokratin är rentav beroende av ledare som har principer och ryggrad, samtidigt som de är nyfikna och villiga att utvecklas. Goda och engagerade talare, lyssnare och tänkare – kan dessa bli fler i politikens värld? Finns det några knep att tillgå för att öka klokskapen bland, och tilltron till, de folkvalda?
Inte minst statsminister Fredrik Reinfeldt (M) brukar betona att han reser land och rike runt för att lyssna till ”vanliga” människor. Det är sannolikt inte bara ett försök att öka sin popularitet utan också en hedervärd ansträngning för att säkerställa verklighetsförankring och ett livaktigt idéflöde.
Fast av riksdagsdebatterna att döma lyssnar de förtroendevalda sällan på varandra – snarare kan partipolitiken te sig som ett slags spel eller föreställning där motståndarens bästa argument endast undantagsvis bemöts med allvar. Tvärsäkerheten förskräcker.
Säkert bidrar den hårda mediegranskningen till tillrättalagda offentliga diskussioner, och säkert skulle debatten bli sövande tråkig om den ständigt fördes i en anda av självrannsakan.
Rimligen brottas politiker, i det privata eller under interna diskussioner, med känslor av osäkerhet. Kanske drar de, felaktigt, slutsatsen att väljare skulle bli avskräckta eller avogt inställda av att höra talas om tvivel hos ledande politiker.

Häromveckan medgav Folkpartiledaren Jan Björklunds att hans parti haft fel från början när det gäller införandet av det system som innebär att a-kassor i Sverige har olika höga avgifter beroende på hur hög arbetslösheten är inom respektive yrkesgrupp eller kassa.
”Vi måste väl erkänna att den reform som vi var med och drev fram 2007 inte har givit de effekter som vi önskade”, kommenterade Björklund i Ekot.
Det var ett ärligt, och dessvärre sällsynt, besked i svensk politik. Vi har tänkt om. Vi hade fel.
I SVT:s partiledardebatt i våras hände något oväntat. Nytillträdde S-ledaren Stefan Löfven frågade vid ett tillfälle vad Fredrik Reinfeldt egentligen menade och bad Moderatledaren att utveckla sitt resonemang.
Skärpan fanns där, men också respekten för motståndaren.

När Maria Wetterstrand i fjol avgick som språkrör för Miljöpartiet gav hon ett råd till sina efterträdare i partipolitiken.
”Om du inte vet vad du ska säga, säg som det är.”
Var rak. Wetterstrands tips är lika radikalt som det är enkelt, nog kan det inspirera fler folkvalda.
Visst finns det hopp om lite klokare politiker och om ökad tilltro bland väljare. Eftertänksamhet och ödmjukhet kan leda till bättre beslut och större förtroende. Omprövning är ingen skam. Om sitt tvivel och sina misstag måste man inte alltid tiga still.
Så kan demokratin också återerövras. Ett tips.
Tiina Meri är egen företagare och har tidigare varit verksam som ledarskribent på Sydsvenskan, Östgöta Correspondenten och Dagens Nyheter.