Bjarne Nitovuori: Mannerheim var realpolitiker

Det är värt att notera därför att Mannerheim då blev föremål för hedersbetygelser som säkert ingen annan finländare någonsin. På sin 75-årsdag blev Mannerheim Marskalk av Finland efter att sedan 1933 haft titeln fältmarskalk. Samma dag ändrades Henriksgatan och Västra Chaussén i Helsingfors till Mannerheimvägen. Försvarets fanfest har sedan 1942 firats på Mannerheims födelsedag. Numera kommer man dock ihåg Mannerheims 75-årsdag framför allt för att Hitler då uppvaktade marskalken.

Vid tiden för mötet med Hitler insåg Mannerheim troligen redan att det skulle gå dåligt för tyskarna i kriget. Någon har hävdat att Mannerheim blev övertygad om Tysklands nederlag i december 1942, då tyskarna höll på att förlora i Stalingrad. Jag tror det skedde mycket tidigare, kanske hösten 1941, då Sovjetunionen inte kollapsade efter bara några månader såsom Operation Barbarossa gick ut på. Tyska sändebudet Wipert von Blücher observerade redan hösten 1941 med oro tendenser hos finländarna att lösgöra sig från kriget (enligt tyska forskaren Michael Jonas bok Kolmannen valtakunnan lähettiläs, som kom ut på finska 2010).

Före fortsättningskriget hörde Mannerheim till dem som drev på det militära samarbetet med Nazi-Tyskland. Han stödde också erövringarna i Fjärrkarelen. Det var måhända realpolitik i en situation där Stalins Sovjet efter vinterkriget uppfattades som ett hot och de flesta trodde att Tyskland skulle besegra världskriget. I juni 1944, då ingen längre kunde tro på en tysk seger, stödde han kraftfullt Ryti-Ribbentrop-pakten för att den enligt hans uppfattning skulle ge finländarna andrum och en möjlighet att undvika en fullständig kapitulation. Trots det blev han inte åtalad i krigsansvarighetsprocessen.
Det har spekulerats i vilka motiven för Stalin var att spara Mannerheim. Kanske det var Stalins realpolitik.

Då 50 år förflutit sedan Mannerheims död skrev jag en artikel om marskalken (Hbl 4.2.2001), där jag citerade en rad forskare och hävdade att synen på Mannerheim numera är mera nyanserad än tidigare. Samma söndag artikeln publicerades ringde general Adolf Ehrnrooth upp. Han började med att säga att artikeln var utmärkt, men... och så kom ett tiotal invändningar (Min fru påstod att jag stod i givakt under hela samtalet).

Ehrnrooth ville framför allt framhäva att utan Mannerheim skulle Finland inte ha klarat vinter- och fortsättningskriget med bevarad självständighet, då jag i artikeln citerat forskare som ifrågasatte hans sätt att leda kriget. Däremot sade Ehrnrooth ingenting om att jag i artikeln nämnde Mannerheims bakgrundsroll i samband med kuppkonspirationerna 1919 eller i Mäntsäläupproret 1932. Jag citerade där forskaren Martti Ahti, som hävdade att Mannerheim som klok politiker var öppen för olika alternativ. Det var realpolitikern Mannerheim.

Bjarne Nitovuori är fri skribent och tidigare politisk journalist vid Hbl