Baltisk barndom

Tiina Meri

Det är precis tjugo år sedan – jag minns sommarveckorna som en energikrävande förälskelse.
Nätterna var ljusa, de gav av sin värme åt en tillfällig besökare. Tillsammans med vetenskapsmän, politiker, frihetskämpar, återvändare hade jag tagit färjan Nord Estonia från Stockholm.
Vi anlände till det ännu ofria Estland och drabbades av ett rus. Varje bastu, trädgård, bostadshus och gränd bjöd på oemotståndliga intryck. Och det fanns en gemenskap.
Vi åkte på de tunga, gula bussarna utan att lösa biljett, vi lyssnade till himmelska körsånger i gamla stan i Tallinn – och någonstans inom oss måste vi ha vetat att allt är möjligt, ondska som godhet.

Några veckor senare kom ett brev till min hemstad i södra Sverige:
Väninnan skriver om kuppen som äger rum i Moskva, om synen av stridsfordon på gatorna i Estland. Jag kan se en skymt av hennes långa hår i fönsterrutan i lägenheten på Lasnamägi. Till skillnad från mig är hon inlåst. Hon har ett sovjetiskt pass. Hon äger inga dollar, bara några rubler och en vacker vinterkappa. Hon har två små barn.
I morgon kan hennes i dag vuxna söner fira tjugoårsminnet av att Estland åter blev en självständig stat i Europa. Den sovjetiska militären har, liksom hemliga polisen, avlägsnat sig.

Vid tidpunkten för den ljusa, historiska brytpunkten i Baltikum i augusti 1991 var jag själv arton år. Tiden dessförinnan minns jag som om den åtminstone delvis ägde rum under en grå filt.
I min svenska barndom fanns Rädsla och Nedstämdhet, alltid kvarstod risken för Katastrof.
I vuxen ålder förstår jag att begrepp som Kriget, Sibirien, Flykten kastade skuggor över min barndom.
Nej, jag var inte som andra svenska barn. Jag ägnade helgerna åt estniska skolan och estniska scouter. Men varför infann sig alltid ett slags kyla, en känsla av att leva mer glädjelöst än andra?

Först när jag häromåret läste Förträngda minnen av den i Estland födda men i Finland bosatta dokumentärfilmaren Imbi Paju började jag, på ett djupare plan, inse att de vuxna bar på hemligheter, sår.
Mamma, varför gråter hon? frågade jag som barn när det brast för en omtyckt äldre dam då vi sjöng nationalsången i Estniska huset i Lund.
Vuxna exilester talade mycket lite om Sorgen och om de människor som aldrig återsågs efter att ha blivit väckta mitt i natten – och kanske var det klokast så.
Från min svenska skolgång minns jag inga fröknar som talade om de försvunna och förvisade, men jag minns att också omtyckta lärare kunde skruva på sig så snart Estland, Lettland eller Litauen nämndes. Jag minns en tystnad, en känsla av skuld. Så här i efterhand tror jag att det var det svenska samhällets skuld jag kände och bar. Skulden över omritade kartor, över den orättvisa freden, glömskan.
Och i dag, tjugo år senare, önskar jag att fler svenskar skulle intressera sig för allt det som trängdes bort, den nära men nedtystade historien.
Jag minns magin och jag önskar fler en baltisk vänskap.


Tiina Meri är vikarierande ledarskribent på Sydsvenskan i Malmö.
 

KommentarerLäs regler för kommentarer >>

Regler för kommentarer

Välkommen till debatten på Hbl.fi. För att vi ska ha ett bra och seriöst diskussionsklimat måste du följa reglerna. Endast inloggade personer kan kommentera artiklar, antingen under eget namn eller signatur. Du har rätt att förbli anonym i våra medier då du uttrycker dig bakom en signatur. Hbl:s redaktion förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer som bryter mot reglerna.

Här är våra spelregler:

  • Var hövlig och korrekt i dina kommentarer.
  • Respektera andra personers privatliv oavsett om det gäller andra debattörer, personer i artiklarna eller journalister. Inga personangrepp tillåts.
  • Håll dig till artikelns ämne och motivera din åsikt.
  • Eftersom Hbl är ett svenskspråkigt medium är kommentarsspråket svenska.
  • Dina kommentarer kan användas i andra sammanhang på Hbl.fi, i Hufvudstadsbladet eller i andra KSF Media publikationer.



Det är inte tillåtet att:

  • hota, trakassera, sprida lögner eller skvaller.
  • uppmana till brott eller på annat sätt bryta mot Finlands lag.
  • använda svordomar och obscena ord.
  • kommentera etnicitet, kön, sexuell läggning, religion eller hälsotillstånd om det saknar betydelse i sammanhanget.
  • skriva rasistiska och sexistiska inlägg.
  • göra reklam.
  • länka till sidor med sexistiskt, pornografiskt eller rasistiskt innehåll. Detsamma gäller länkar till diskussionsforum.
  • skriva långa citat, huvuddelen av kommentaren ska vara din egen.
  • använda osakliga användarnamn (signaturer).



Alla inlägg efterhandsgranskas av moderatorn. Vem som helst kan anmäla en kommentar genom att klicka på flaggsymbolen invid kommentaren. Den kommer då att granskas av moderatorn som fattar beslut om kommentaren får finnas kvar eller avlägsnas. Frågor om Hbl.fi kan sändas till webb@hbl.fi. Modereringen på Hbl.fi utgår från redaktionens regler men i själva jobbet får vi hjälp av ett utomstående företag, Interaktiv Säkerhet. Företaget är specialiserat på övervakning av artikelkommentarer och anlitas av flera svenskspråkiga nyhetssajter. Har du klagomål som gäller modereringen? Ta kontakt med webb@hbl.fi. Klistra in en länk till artikeln i fråga och uppge tidpunkt och under vilket namn kommentaren lagts ut.



Hur syns mitt namn eller signatur: Det är endast möjligt att kommentera artiklar om du skapat ett digitalt konto och loggat in. Utgångsläget är att ditt förnamn och efternamn syns när du kommenterar, men du kan också välja att använda en signatur om du inte vill uppge ditt riktiga namn.



Hur ändrar jag min signatur: På hbl.fi, klicka till Mitt konto-knappen uppe till höger och välj Regigera kontouppgifter. Välj Personlig information. Längst ner på sidan kan du ange Signatur för kommentarer. Klicka på Spara. Notera att du vid varje kommentering fritt kan välja signatur.



Så behandlar vi din signatur Du har rätt att förbli anonym i våra medier då du uttrycker dig bakom en signatur. Vi förbehåller oss rätten att kontakta dig.