Baltisk barndom

Tiina Meri

Det är precis tjugo år sedan – jag minns sommarveckorna som en energikrävande förälskelse.
Nätterna var ljusa, de gav av sin värme åt en tillfällig besökare. Tillsammans med vetenskapsmän, politiker, frihetskämpar, återvändare hade jag tagit färjan Nord Estonia från Stockholm.
Vi anlände till det ännu ofria Estland och drabbades av ett rus. Varje bastu, trädgård, bostadshus och gränd bjöd på oemotståndliga intryck. Och det fanns en gemenskap.
Vi åkte på de tunga, gula bussarna utan att lösa biljett, vi lyssnade till himmelska körsånger i gamla stan i Tallinn – och någonstans inom oss måste vi ha vetat att allt är möjligt, ondska som godhet.

Några veckor senare kom ett brev till min hemstad i södra Sverige:
Väninnan skriver om kuppen som äger rum i Moskva, om synen av stridsfordon på gatorna i Estland. Jag kan se en skymt av hennes långa hår i fönsterrutan i lägenheten på Lasnamägi. Till skillnad från mig är hon inlåst. Hon har ett sovjetiskt pass. Hon äger inga dollar, bara några rubler och en vacker vinterkappa. Hon har två små barn.
I morgon kan hennes i dag vuxna söner fira tjugoårsminnet av att Estland åter blev en självständig stat i Europa. Den sovjetiska militären har, liksom hemliga polisen, avlägsnat sig.

Vid tidpunkten för den ljusa, historiska brytpunkten i Baltikum i augusti 1991 var jag själv arton år. Tiden dessförinnan minns jag som om den åtminstone delvis ägde rum under en grå filt.
I min svenska barndom fanns Rädsla och Nedstämdhet, alltid kvarstod risken för Katastrof.
I vuxen ålder förstår jag att begrepp som Kriget, Sibirien, Flykten kastade skuggor över min barndom.
Nej, jag var inte som andra svenska barn. Jag ägnade helgerna åt estniska skolan och estniska scouter. Men varför infann sig alltid ett slags kyla, en känsla av att leva mer glädjelöst än andra?

Först när jag häromåret läste Förträngda minnen av den i Estland födda men i Finland bosatta dokumentärfilmaren Imbi Paju började jag, på ett djupare plan, inse att de vuxna bar på hemligheter, sår.
Mamma, varför gråter hon? frågade jag som barn när det brast för en omtyckt äldre dam då vi sjöng nationalsången i Estniska huset i Lund.
Vuxna exilester talade mycket lite om Sorgen och om de människor som aldrig återsågs efter att ha blivit väckta mitt i natten – och kanske var det klokast så.
Från min svenska skolgång minns jag inga fröknar som talade om de försvunna och förvisade, men jag minns att också omtyckta lärare kunde skruva på sig så snart Estland, Lettland eller Litauen nämndes. Jag minns en tystnad, en känsla av skuld. Så här i efterhand tror jag att det var det svenska samhällets skuld jag kände och bar. Skulden över omritade kartor, över den orättvisa freden, glömskan.
Och i dag, tjugo år senare, önskar jag att fler svenskar skulle intressera sig för allt det som trängdes bort, den nära men nedtystade historien.
Jag minns magin och jag önskar fler en baltisk vänskap.