Vad finns kvar av talkoandan i dag?

Så är då vårt husbolags vårtalko undanstökat än en gång.

Gräsmattorna är krattade, staketen är målade och buskarna har fått sitt tillskott av mylla och barkströ. Och som lön för mödan trakterades vi med korv, potatissallad och dryckjom. Ordet talko är ju en finlandism, ett lånord från finskan. Ordet utgör en omistlig del av vår kultur och det saknas ett motsvarande ord med samma betydelse i rikssvenskan. Den i Finland boende rikssvenska författaren Ulf Persson förundrar sig över fenomenet i sin blogg: ”Området ska städas och alla förväntas hjälpa till. Ingen pardon! Detta kallas talko i Finland. I Sverige saknar vi symboliskt nog ett ord för denna samverkan.”

Det sägs att talkoandan var stark i Finland efter att fortsättningskriget tog slut 1944. Resurserna var knappa, det rådde brist på arbetskraft och landet skulle åter byggas upp. Med hjälp av en stark samhörighet och talkoanda återbetalades krigsskadeståndet till Sovjetunionen samtidigt som man byggde nya hus för karelska flyktingar och reparerade krigets skador. Givetvis fanns det motsättningar som pyrde under ytan, men de skyfflades åt sidan av hänsyn till det allmänna bästa.

Tidsandan återspeglas på ett förträffligt sätt i Veikko Huovinens bok ”Koirankynnen leikkaaja” som filmatiserades 2004 med Markku Pölönen som regissör. Boken och filmen beskriver hur det, svårigheterna till trots på 1940-talet, fanns förståelse för olikheter, medmänsklighet och en stark gemenskap i ett samhälle som var ärgat av krigets fasor. Att hjälpa varandra att komma på fötter var en självklarhet.

Individualismen har förvandlats till vår nya ledstjärna som sporrar till självförverkligande och navelskåderi.

Vad finns kvar av talkoandan i dag? Inte mycket, dessvärre. Individualismen har förvandlats till vår nya ledstjärna som sporrar till självförverkligande och navelskåderi. Husbolagens talkon är smärtsamma påminnelser om en kvarleva som saknar klangbotten i samhället i stort i dag. I stället frågar sig många vad ett oavlönat arbete ger dem personligen. What’s in it for me? Föreningslivet förtvinar och medlemskårerna föråldras. Det blir svårare att rekrytera nya styrelsemedlemmar i allt fler föreningar. Den privata sfären ges företräde på den kollektiva sfärens bekostnad.

Samtidigt kommer tröstande besked från Bryssel. EU har i år utlyst ett Europaår för frivilligarbete ”för att uppmärksamma frivilligarbetarnas insatser och uppmuntra fler att till exempel hjälpa till i en idrottsklubb, i skolan, på sjukhus eller jobba med välgörenhet”, står det på Europeiska kommissionens sajt. Individualismen och bristen på volontärer har tydligen satt sina spår också på övrigt håll i Europa.
Sannfinnarnas retorik är ett naturligt led i denna utveckling. Det gemensamma talkot med att bygga upp vårt välfärdssamhälle är förbehållet dem som hör till den finsk-ugriska folkstammen. Man är solidarisk endast med dem som har blåvita släktträd. Navelskåderiet har fått en nationalistisk dimension där man väljer att utesluta i stället för att innesluta. 

Mikael Sjövall arbetar som kommunikationschef i miljöbranschen.