Titta framåt, inte på loggen

Den finlandssvenska skolan är inte någon nybörjare och just nu är ”optimist” inte rätt ord för samtalsämnet finlandssvensk utbildning. Pisa, undersökningen som lyckats så bra med brandingen av sig själv att hela nationer (och finlandssvenska fonder) skakar när resultaten kommer, har visat att de svenskspråkiga ungdomarna i Finland är sämre på att tillämpa skolkunskaper än de finskspråkiga. De är också något mer negativt inställda till sina lärare, och tycker det är lite mer oro i klassen. Det är förstås illa.

Men det känns som att det, mitt i den relevanta och intressanta diskussion som pågår, är nödvändigt att påminna om att man varken lär sig segla eller vinner kappseglingar om man börjar titta för mycket in i båten. Att titta på mätresultat är som att titta på loggen. Den mäter exakt hur fort båten rör sig genom vattnet, men kan inte åstadkomma fart. Till det krävs andra saker. Som en hyfsad båt, bra segel och samtrimmad besättning.

Debatten som just nu pågår har inte än så länge kännetecknats av tydliga visioner eller av gemensamma idéer för att komma vidare. Snarare säger rorsman att det mesta är som det skall och att det är instrumenten det är fel på. För mycket mys, för lite perkele, säger stortrimmaren. På fördäck sliter ungdomarna, tidig-karriär-seglarna, så gott de kan medan verklighetens vågor sköljer över dem och är skeptiska till hur väl förberedda de är. Än så länge är det ingens fel, och heller ingens ansvar.

Oavsett så kommer utbildningsskutan i mål längre bak i fältet än förväntat och det finns många saker att diskutera under inseglingen till hamnen. Särskilt som sponsorernas utvärderingsteam redan tycks stå på tå på bryggan och kräva snabb bättring.

Mina råd till den finlandssvenska utbildningsbesättningen: stäng av instrumenten ett tag, se varandra i ögonen och titta sedan upp i banan. Identifiera och fokusera det de finlandssvenska skolorna faktiskt redan är bäst på. Bara ett exempel, av flera möjliga: flerspråkighet (finska och svenska förstås men också andra språk).

Våra elever lär sig inte bara läsa, skriva och räkna, de lär sig också att leva med och förhålla till sig en vardag där inte alla pratar samma språk; där monokultur och mononormativitet utmanas varje dag, som en självklar sak. Går vi med på att definiera flerspråkighet som ett problem snarare än som en resurs kommer vi aldrig att kunna vända den utveckling som nu bekymrar.

Nya mätningar, av olika slag, är värdefulla, på samma sätt som alla andra mått som ger perspektiv, men fart i båten blir det bara när man tittar upp från mätinstrumenten och tillsammans jobbar framåt.

Fritjof Sahlström är docent i pedagogik och lektor vid Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet.