Nordvästpassagen – för isbjörnar och polarhjältar
Vi står uppe på forskningsfartygets brygga och försöker tolka radarn, plottern och den satellitbaserade israpporten. Nordvästpassagen är besvärlig i år. Det finns mycket rött och orange på kartan, vilket betyder svårforcerad mångårig is. Det är inte alls säkert att vi kommer igenom, i fjol måste en motsvarande expedition ge upp.
Nordvästpassagen, som går igenom de kanadensiska arktiska vattnen och förenar Atlanten med Stilla havet, förknippas med mytomspunna namn som Franklin, Amundsen och Beechey och frammanar bilder av män med istappar i skägget och träfarkoster fastfrusna i packis.
På 900-talet var passagen isfri under somrarna och många av inuitfolken på Grönland och norra Kanada har invandrat den vägen. Efter den så kallade lilla istiden ca 1450 – 1850 har passagen varit frusen året om. Under många hundra år försökte orädda polarforskare hitta en passage, men den första som lyckades segla igenom var Roald Amundsen, åren 1903–1906.
Naturens villkor. Liksom floran och faunan måste också människorna anpassa sig om de vill leva i arktiska områden. Fiske och sälfångst är de traditionella utkomstmöjligheterna.
Inte heller senare har det varit särskilt mycket trafik. Första gången passagen forcerades under en enda sommar var 1944. Det första passagerarfartyget som lyckades komma igenom var finskbyggda Explorer år 1984 och det första kommersiella lastfartyget seglade år 2013 från Vancouver till Björneborg. Totalt har ca 200 farkoster seglat hela passagen, de flesta av dem isbrytare med kustbevaknings- eller forskningsuppdrag.
Tunnare is
Läget förändras med accelererande takt. Sedan länge har man vetat att klimatförändringen leder till att isytan och -tjockleken i Arktis minskar. Inom några år kommer man sannolikt att kunna passera Nordvästpassagen under hela sommaren. För närvarande gäller den kanadensiska förordningen att man endast i augusti får segla utan isbrytarhjälp.
Nordvästpassagen är ekonomiskt intressant framför allt för supertankers som inte ryms i Panama-kanalen. Redan nu grälar man om vem som får bestämma över passagen och eventuellt inkassera farledsavgifter. Kanada anser att passagen går igenom kanadensiskt territorialvatten. USA och EU anser att Kanada får bestämma o fiskeri och säkerhetsbestämmelser, men att själva passagen är internationellt vatten.
De kanadensiska isbjörnarna mår väl och har gott om mat.
Finskbyggt fartyg
Vi gör vår resa med ett oceanforskningsfartyg som är byggt i Raumo och ägs av ett ryskt forskningsinstitut, men som för tillfället är leasat till ett kanadensiskt bolag. Vi deltar inte i forskning, vi är betalande turister som njuter av äventyret och vyerna.
Vi startar från Kangerlussuaq på Grönland och följer i princip Amundsens rutt, med vissa mindre avvikelser. Vi går inte efter tidtabell, utan på isens villkor. Fartyget har isklass 1A, men är inte en isbrytare.
Redan andra dagen stöter vi på patrull. Vi har för avsikt att anlöpa den grönländska staden Ilulissat, men den är belägrad av en ogenomtränglig mur av isberg och packad havsis. Vi fortsätter över Baffinbukten mot Pond Inlet, där den kanadensiska gränsbevakningen kontrollerar våra pass.
Krävande miljö. Det är bara de allra tåligaste arterna som har anpassat sig till de extrema temperaturerna och den snåla tillgången till ljus och näring. Polarull, Eriophorum scheuchzeri.
Isbjörnar
I Lancastersundet, det östra inloppet till Nordvästpassagen, finns i mitten av augusti ingen is, bara trädlös tundra, öppet vatten – och isbjörnar. När vi går iland, har vi alltid en beväpnad guide med oss. Under den två veckor långa resan ser vi ett tjugotal björnar, de flesta ensamma men också några honor med första eller andra årets ungar.
Till skillnad från sina artfränder på Svalbard, som blir strandsatta när isen drar sig tillbaka och svältande väntar på att den skall komma tillbaka till vintern, mår de kanadensiska isbjörnarna gott. Dels finns det fortfarande tillräckligt med is, och dels är avstånden mellan öarna ganska korta, så ifall björnarna skulle stöta på isfritt vatten och vill fortsätta norrut, kan de simma över.
En björn ser vi på ett isflak mitt i Franklinsundet. Kaptenen låter motorn gå på tomgång och uppmanar alla att vara tysta. Vi undviker att stöta metall mot metall. Detta är isbjörnarnas land, vi är besökare, vi vill inte störa. Vi kommer ljudlöst mycket nära inpå björnen, som kalasar på en nyfångad säl. Björnen tittar upp mot oss, men uppfattar oss varken som ätbara eller som farliga. Antagligen ser det vita fartyget ut som ett isberg. Björnen struntar i oss och fortsätter sin måltid. Det enda som hörs är knäppandet av kameror.
En annan gång ser vi två hannar som delar på en strandad vitval, något som man bara ser om det finns rikligt med föda. I allmänhet kan isbjörnarna inte tåla varandra, de träffas bara för att para sig.
Matfördelning. De kanadensiska isbjörnarna mår gott, det finns fortfarande tillräckligt med is och därmed möjlighet att fånga säl. När det finns tillräckligt med föda, äter björnen bara späcket och skinnet, rävarna och fåglarna får resten.
Historiska vatten
Det finns två huvudsakliga rutter genom Nordvästpassagen, den nordliga via Perrykanalen och den de flesta väljer, den sydliga via Queen Maud-viken. I början av resan ser iskartorna hotfulla ut, fyra meter tjock flerårig is i flera hundra meter stora flak med ganska lite öppet vatten emellan. Varje eftermiddag får vi en ny rapport. Isläget beror inte på temperaturen – det är några plusgrader hela tiden i augusti – utan på vindar och strömmar. En passage som ena dagen är isfri, kan följande dag var oframkomlig. Eller tvärtom.
Vår timing är rätt. När vi kommer ner till de historiska vattnen kring Victoria Island, är passagen farbar, det finns bara lite tunn förstaårsis som inte medför problem.
Annat var det för hundrafemtio år sen när otaliga expeditioner misslyckades just i dessa vatten. De mest kända är Sir John Franklins expedition från år 1845 som försvann, och de många expeditioner som skickades ut för att leta efter honom.
Samma kanadensiska bolag som vi reser med, var med om att hitta Franklins skepp i september 2014, på elva meters djup nära King Williams land. Det var en upptäckt som i Kanada var en sensation, enligt tidskriften Canadian Geographic i klass med Tutankhamons grav. Man hemlighöll upptäckten i några dagar för att själva premiärministern skulle få äran att tillkännage den på en presskonferens.
Försvar. Skulle en isbjörn dyka upp när man är i land, skjuter man först ett skrämselskott det brukar hjälpa. Också valrossar och myskoxar kan i sällsynta fall vara farliga.
Champagne och hjältar
Vår passage förflyter nästan planenligt. Visserligen kan vi inte segla in i Victory Point, för vinden har drivit isen mot inloppet, men istället är själva farleden fri. När vi efter tolv dagar ankrar vid Cambridge Bay, bjuder kaptenen på champagne.
Om man är riktigt noga har vi inte seglat hela Nordvästpassagen, det skulle kräva att vi passerar polcirkeln på nytt i Berings hav. Men den egentliga passagen, de svårnavigerade, isiga vattnen i den kanadensiska arkipelagen med historiskt fantasieggande namn som Beechey Island, Starvation Cove och Terror Bay är nu bakom oss.
Någon hittar på att spela Stan Rogers "Northwest Passage" genom det interna högtalarsystemet, en låt som till och med kan sägas ha status som inofficiell kanadensisk nationalsång. Många sjunger med i refrängen.
"Ah, for just one time I would take the Northwest Passage
to find the hand of Franklin reaching for the Beaufort Sea."
År 2016 planeras en färd genom passagen med en lyxkryssare som tar 900 passagerare. Snart är kanske Nordvästpassagen vardagsmat, ungefär som att segla mellan Helsingfors och Stockholm på våren.
Men i dag, trots att vi har tillgång till varma hytter, regelbundna måltider och bastu – det är ju ett finskbyggt fartyg – känner vi oss som polarhjältar.