Avväpnande samhörighet
Efter 347 dagar i militären bär Victoria Palmgren på en erfarenhet som gett henne nycklarna till en manlig värld. Men mycket av det kvinnor upplever i militären når aldrig ytan.
– Jag känner igen mig i väldigt mycket, många saker är fortfarande lika, säger 21-åriga Victoria Palmgren om Veera Vanhanens och Birgitta Mitros upplevelser från militärtjänstgöringen.
För hennes del tog tiden i uniform slut sommaren 2014 efter ett år vid Nylands brigad. Tanken att göra lumpen föddes redan tidigt, och befästes efter att hon och kompisen Sofia Kuntsi i gymnasiet deltog i en säkerhetsskurs ordnad av Försvarsutbildningsföreningen. Men beslutet möttes av en del misstro, bland annat fick sig hennes föräldrar ett gott skratt.
– Jag blev en aning förolämpad. Det här är det jag vill, såklart klarar jag av det. Men det var inte bara de som skrattade – alla mina kompisar i högstadiet och gymnasiet tyckte att jag var helt galen, att jag inte skulle klara mig.
– Jag tror att det gjorde mig än mer fast besluten att göra det.
HBL följde med Victoria Plamgrens väg från rekryt till båtchef 2013–2014. Läs reportagen här!
Trots att kvinnor tjänstgjort i militären i två decennier finns det fortfarande de som ser det som något besynnerligt.
Palmgren upplever att stampersonalen såg kvinnorna som en naturlig del av den militära vardagen. Men vissa av de manliga beväringarna tyckte att kvinnorna kom lättare undan.
– Jag fick aldrig en bra motivering varför. De ansåg antagligen att vi inte behövde göra lika mycket – vilket inte stämmer, vi hade alla samma uppgifter.
En känsla av utanförskap
Som båtförare tillbringade Palmgren mycket tid tillsammans med de manliga eleverna i hamnen i Syndalen, under lägren och i hytten på transportbåtarna av Jurmo-klass.
Men reglerna för umgänge mellan könen är i dagens läge avsevärt striktare än under Birgitta Mitros tid. Då Palmgren tjänstgjorde fick kvinnorna i Dragsvik inte besöka männens stugor och vice versa, och på 2:a kustkompaniet måste dörren till kvinnornas stuga vara stängd.
– Det hade varit roligt att få umgås med killarna efter tjänst. Det hade gjort mycket för sammanhållningen.
Nya insikter
Intresset för försvarsfrågor lever kvar och Palmgren har tjänstgjort som utbildare på samma säkerhetskurs för gymnasierna som hon själv deltog i som yngre. Tiden i militären var sammantaget en rolig och oförglömlig upplevelse, även om vissa saker kändes jobbiga. När de kvinnliga kursdeltagarna ställer frågor om hur det är att rycka in som tjej svarar hon ärligt.
- I den finländska reserven finns knappt 5 000 kvinnor.
- Nylands brigad i Dragsvik tar i medeltal emot 10–15 kvinnor i varje kontingent.
- 2014 var ett rekordår, den sommaren ryckte 17 kvinnor in vid Nylands brigad.
- Det kommer att ta knappt trettio år innan Finland kan få sin första kvinnliga general.
– Det är inte alltid lätt. Killarna kan vara ganska elaka och försöker frysa ut tjejerna, det finns inte mycket man kan göra åt den saken.
Skinn på näsan och is i magen är bra att ha – det går lätt rykten om kvinnor i armén, och att klaga är att dra till sig uppmärksamhet i en situation där man redan är i minoritet.
– Det är väldigt tungt att öppet tala om svårigheterna. Jag tror att många pressar undan dem och i stället talar med andra kvinnor som upplevt militären.
Militärtjänstgöringen har samtidigt öppnat upp en oväntad ny värld: en samhörighet med manliga kolleger som gjort lumpen.
– De öppnar upp sig på ett helt annat sätt. De slutar behandla en som kvinna och börjar se en som en person. Det var en överraskning för mig att män funderar så mycket på hur de ska tala när de i närheten av kvinnor.
Om man tänker tjugo år framåt, vad borde förändras med tanke på jämställdheten?
– Urvalsprocessen kunde göras mer jämlik. Eventuellt kunde någon form av allmänt uppbåd för alla vara en bra sak. Om en större del av beväringarna var tjejer är det möjligt att problemen inte skulle vara så stora.