Hilkka Olkinuora: Citius. Altius. Fortius. Fel.
Kloka kvinnors bön: De är vana att ha en åsikt och de låter sig inte tystas. Vi bad Hilkka Olkinuora, Elina Pirjatanniemi och Rebecca Holm ta sig en funderare inför 2016 och vad som står högst på deras önskelista inför det nya året.
Kom nyår, så plockar vi ned alla dessa reklamskyltar med de där fåniga – ja, rentav farliga – slagorden som någon har hamrat fast på nationens fasad och påstått att det inte finns något alternativ. Vilket ju är en oxymoron, en logisk omöjlighet: "alternativ" betyder att vi har åtminstone ett till val. Så låt oss skrida till verket.
Citius. Snabbare. Ner! Livet är inte en triathlon.
Bort med business bullshit om att vi ska springa för att ens bli kvar där vi finns – det är ju ett hamsterhjul vi då talar om. Men kanske vill beslutsfattarna fördumma oss till lätthanterliga hamstrar?
Bort med den pubertala och puerila beslutshetsen där man forcerar fram snabba beslut. Men kanske är det förödande för den maktfullkomliga att stanna för då måste hen ju se ned i verkligheten: jag fyller inte måttet, det är bara farten som håller mig upprätt och jag är livrädd för att avslöjas snart.
Långsamt får det bli i stället. Det är så löjligt lätt att räkna kostnaderna av bråttom med olika valutor, allt från patienten som dött i onödan till dåliga varor och service och förlorade kunder; varför gör man det inte då?
Altius. Högre. Ner! Livet är inte en agilitybana.
Bort med dem som talar allt högre för att överrösta de obekväma inre och yttre rösterna som skulle kunna ifrågasätta, utmana och ledsaga. Men det är lätt att föreställa sig en verklighet som möjliggör livet med de egna resurserna, fördomarna och förmånerna och kalla andras liv "bubblor".
Bort med dem som har blivit höga på sina kickar, olika beroenden på allt från sprit och shoppande till makt och övermod. Men det är lukrativt att få människan att konsumera i stället för att stanna, se och ta itu med vedermödornas verkliga orsaker.
Djupare får det bli i stället. Det är så uppenbart att inget växer stadigt utan rötter, förankring och ett gemensamt stöd. Varför påstår man att man inte har tid, då man egentligen inte har mod?
Fortius. Starkare. Ner! Livet är inte ett fitnesspodium.
Bort med hajpen och doktrinen om övermänniskan, som själv har byggt sin lycka och därmed har sin fulla rätt att se ner på stackare, losers, socialparasiter. Men fast vi har godkänt makten och mammon som vår nya religion får väl härskarmänniskan kunna ifrågasättas obestraffat?
Bort med myten om den evigt förlåtande Moder jord, som tål stryk och belönar sina giriga barn med aldrig sinande frukter. Men kanske är det för mycket begärt att själv bli vuxen och ta sitt medansvar för det plundrande som fått världen att spy ut sina barn till främmande stränder?
Ödmjukare får det bli i stället. Det borde vara självklart att vi inte är undersåtar eller underställda, utan medborgare och medarbetare. Varför kan vi inte vara även medmänniskor i år?
Skribenten är teologie magister, författare.