Sjubarnsmamman är orolig för sina barn
För tolv år sedan intervjuade HBL Habiba Ali när hon som sjuttonåring invalts i ungdomsfullmäktige i Esbo. I dag är hon 29-årig frånskild sjubarnsmor och oroar sig för sina barn. Kommer de att känna sig hemma i Finland eller radikaliseras av samhällsklimatet?
HBL träffade Habiba Ali första gången på hennes sjuttonårsdag. Vi skulle intervjua henne för att hon segrat i ungdomsfullmäktigevalet i Esbo 2003 och fått 411 röster. Hon var en sprallig tonåring som kompisarna kramade i korridoren på Karakallion koulu. Då ville hon in i politiken. Habiba skämtade om att bli president.
Nu återser vi henne på hennes arbetsplats på Mannerheimvägen samma dag hon fyller 29-år. Hon har blivit en målmedveten ung kvinna som verkar veta vad hon vill. Habiba berättar att hennes Facebook var fullt av gratulationer på morgonen när hon får en bukett rosor av mig. Men tillbaka till 2003. Då var Habiba med i ungdomsfullmäktige för andra gången. Första gången var 2001.
Hon berättar att hon var mycket aktiv som ungdomens språkrör.
– Vi tog bland annat initiativ till en skatepark. Vi kopierade också tidtabeller och hängde dem på busshållplatser.
- Född: 1986 i Mogadishu
- Bor: I Esbo
- Familj: Fyra pojkar och tre flickor i åldern 4–11 år.
- Kör: Använder kollektivtrafik.
- Äter: Nötkött, kyckling och ris.
- Dricker: Coca-Cola.
- Uppskattar: Ärlighet, mamma och familjen.
- Avskyr: Rasism och fördomar.
Efter nian sökte Habiba till närvårdare och kom in, men i stället för att studera fick hon barn. Hon gifte sig som 17-åring och bildade familj mycket snabbt. Hennes första barn föddes två veckor innan hon fyllde arton i november 2004.
Nu har Habiba sju barn, det kom ett nästan varje år. Hon trivdes med familjelivet.
– Vi flyttade en period till England. Fyra barn föddes här och två i England där vi bodde två år. När jag väntade mitt sjunde barn skilde jag mig och flyttade tillbaka till Finland år 2011. Sedan dess har jag varit ensamstående förälder, säger hon.
Att ta hand om sju barn fungerar när man planerar bra. Habibas mamma och familj bor nära och hjälper om det behövs. På morgonen följer hon barnen till skola och dagis och springer vidare till jobbet. Efter jobbet hämtar hon på dagis och alla är hemma vid halvsextiden.
Ett beslut
– Då min yngsta var ett år ville jag inte vara hemma längre och fick studieplats via arbetskraftsbyrån. Esbo stad hade startat en niomånaders rekryteringsmodell för invandrare som stod utanför arbetslivet.
Habiba jobbade först som gemenskapskoordinator, som hjälper invandrare. Hon var i praktiken en länk mellan invandrarna och staden. Ett knappt år senare kom hon via ett nätverk in i organisationslivet i Esbo, i ett projekt där man hjälper bostadslösa familjer och förebygger bostadslöshet.
– Det var mycket trevligt och intressant och när det jobbet tog slut hade jag nätverkat så mycket att jag kunde fortsätta i Espoon Asunnot. Via dem fick jag läroavtal som bostadsrådgivare i ett team samtidigt som jag studerade till tolk. Jag klarade studierna och fick jobb här på Luona Oy i oktober. Jag koordinerar frivilligverksamhet med klädinsamling och donationer och söker frivilliga som hjälper asylsökande att integreras och lär dem finska.
Habiba Ali kom till Finland som fyraåring från Mogadishu för 25 år sedan genom familjeåterförening. Hennes fem äldsta syskon for ensamma hit via Ryssland. Hon åkte först till Kenya och sedan hit.
Identitetskris
– Första gången jag återvände till Somalia var jag femton, det var 2001. Jag hade en identitetskris. I ungdomsfullmäktige uppfattades jag som invandrarrepresentant. De tyckte det var kul att någon drev invandrarfrågor. Jag ville driva alla Esboungas sak och då vaknade något i mig. Jag var invandrare och visste varifrån jag kom men hade inte förstått hur jag skiljer mig från andra. Jag kunde inte svara på frågor om somalisk kultur och talade inte språket perfekt. Jag for för att ta reda på mina rötter och se varifrån jag egentligen kom.
I början var det häftigt i Somalia, alla hade samma hudfärg, samma religion och samma språk, klädde sig på samma sätt. Hon skilde sig inte från mängden, och det kändes bra.
– Efter några månader förstod jag att inget var som jag trodde. Jag var den finländska flickan. I Finland var jag somalier och i Somalia var jag finländare. Men jag stannade ett år för jag ville lära känna mina släktingar och vår kultur. Jag ville kunna tala flytande.
Habiba gick ett år i gymnasium i Somalia. Också där stack hon ut. Hon hade åsikter och accepterade inte att pojkar satt på främsta raden och flickor på bakre raden. I den kulturen sitter inte pojkar och flickor tillsammans. Efter skolan umgås de, men i skolan skulle de sitta på skilda rader.
– Jag är själv ganska pojkaktig, jag har fem bröder och har spelat fotboll med dem. I Somalia var det underligt att jag spelade fotboll.
Tillbaka i Finland var Habiba inte längre det naiva barn hon varit före resan.
– Som yngre märkte jag inte fördomar eller rasism och funderade inte på det. Men nu såg jag en helt annan realitet. Jag tyckte inte längre att jag var så finländsk.
Hon började umgås mera med somalier och mindre med finländare.
– Visst hade jag finländska vänner. I tonåren går man på disco och prövar på allt möjligt. Men alkohol var inte en gemensam grej med vännerna. Jag har aldrig druckit alkohol. Jag tycker det luktar illa. Man kan ha roligt fast man inte dricker. Då var jag inte särskilt religiös.
Numera bär Habiba duk och ber fem gånger om dagen. Hon följer islam så gott det går, men säger att hon inte är så sträng.
– På jobbet finns ett rum där jag kan dra mig tillbaka och be. Jag ber på en duk på golvet. Ingen har förbjudit mig att be. Jag hinner rätt bra, till exempel på morgonen före jobbet och i pauser under arbetsdagen.
Att rycka duk
– Folk som inte känner mig har börjat kommentera duken. De säger ”Du vet väl att Finland är ett fritt land, du behöver inte bära duk”. Jag svarar ”Har du tänkt på att jag själv vill använda den? Ingen tvingar mig eller kuvar mig”. Den dummaste frågan var vad jag gör med duken då jag går i duschen. Som om den var fastlimmad och inte gick att ta bort.
Efter attacken i Paris har islamofobin blivit starkare. Habiba är mera rädd än förr. På kvällarna går hon inte ut. Också på morgonen då hon åker buss eller tåg är folk aggressiva.
– De tror att alla muslimer är terrorister. Det stämmer inte. Terrorism har inget att göra med religion. Om folk är rädda och reagerar med våld blir jag rädd. Jag ser varje dag på Facebook vad som händer i Europa. I Frankrike strax efter terrordådet i Paris knuffades en muslimsk flicka framför tåget. Man river duken av flickor. Jag är rädd att det händer mig.
Om någon angriper mig finns det ingen som hjälper mig, det vet jag.
Hon påpekar att muslimer i Finland också är rädda för terrorister. Skulle det hända något här drabbar det inte bara finländare, det riktar sig också mot muslimer.
– Varje dag dör muslimer i attacker. I Syrien slåss muslimer mot varandra. Jag hoppas verkligen inget händer här.
Unga rekryteras
IS är en propagandaorganisation med islam som täckmantel. Ungdomar rekryteras hela tiden från Finland. Habiba känner personligen fem som har åkt i väg. Två har dött där.
– De radikaliseras småningom. Ju fler negativa upplevelser de har desto värre blir det. En vacker dag får de nog och åker i väg. De får kanske ingen utbildning, de hittar varken bostad eller arbete fast de har både utbildning och examen. De som har åkt har inte kommit som vuxna till Finland. De är födda här eller har kommit hit som små barn. Det säger mycket, vi borde verkligen göra dem hemmastadda så de känner att de hör hit.
Habiba identifierar sig med ungdomarna. Att inte höra hemma någonstans, att vara mellan två kulturer. Hemma ska man vara somalier, ute ska man vara finländare med kompisar. Man måste hela tiden bevisa att man duger som finländare och somalier. Det är krävande, speciellt i puberteten när unga har identitetskris.
– Jag är med i en organisation där man förebygger radikalisering. Vi diskuterar med ungdomarna och berättar att vi har upplevt samma sak. Vi lyssnar och försöker hitta jobb eller studieplats åt dem.
Hon upplever att rasismen i samhället undergräver arbetet. På sociala medier finns det mycket hatskriverier. Vi har valt den regering vi har, men Habiba är rädd för vad den kan hitta på.
Yttrandefrihet måste fungera med ansvar. Ett visst parti säger vad som helst. Hur ska vanliga människor uppfatta det då riksdagsledamöter talar fult? En del börjar kanske prata likadant.
– Leder det till våld drabbar det oss invandrare. Jag förstår bara inte varför de andra partierna håller tyst. Den som tiger håller med. Det finns ingen som försvarar oss. Därför vill jag in i politiken. SDP i Esbo lockar med kommunalvalet.
En förebild för barnen
– Jag arbetar även om jag är ensamförälder med sju barn. Det är inte lätt. Men jag vill vara en förebild för barnen. Mitt motto är: vilka kort jag än får måste jag spela med dem. Att stanna hemma är onödigt när man kan vara med och påverka.
Hon vill att hennes flickor ska se att en mamma inte är bara mamma, även om mammarollen i den somaliska kulturen är mycket viktig. För sönerna vill hon visa att kvinnor är lika starka som män.
– Viktigast är att för barnen visa att jag är en värdig medborgare och att de blir goda människor.
Vilken framtid?
Habiba är orolig för barnen, eftersom det känns som om Finland går bakåt. På 1990-talet när hon kom hit var det mycket lättare.
– Min tioåriga dotter säger att hon är somalier och invandrare. Jag svarar ”du är inte invandrare, du är född på Jorvs sjukhus”.
På 90-talet kände Habiba sig inte som invandrare. Hon var den första mörkhyade eleven i Karakallion koulu, men det märktes inte på något sätt. Hon var inte diskriminerad. Hon tycker fortfarande om att träffa sina gamla lärare, de hälsar och frågar hur det går.
– Flyktingströmmen har gjort det svårare för oss. Men jag förstår dem. Varför kommer nästan bara unga män? Eftersom alla inte har råd att betala smugglarna väljer de ut någon. Resan är tuff. Endast unga starka män klarar det, ibland inte ens de. Jag har talat med många och hört att det är en tung resa. Jag kan inte föreställa mig hur kvinnor klarar det. De kan bli våldtagna eller misshandlade.